Luddig längtan

Magnolian Susans blomsterknoppar sitter väl skyddade under ett ludet hölje, längst ut på varje kvist. De mindre knopparna kommer så småningom bli blad, men blommorna är först ut när väl vårvärmen gör sitt jobb.

Outnyttjad snö

I dag är det en perfekt dag för vintersådd.

 

Förra året testade jag för första gången att förså blommor och grönsaker i byttor som ställdes ute i plastbackar. Där fick fröna bida sin tid för att sedan gro när de tyckte förutsättningarna var optimala.

 

I dag lyser solen och det är skönt utomhus. Dessutom har det snöat i natt och snö är perfekt att lägga på sådderna. Den smälter och vattnar jorden alldeles lagom.

 

Varför passar jag inte på att så då, när det nu finns så fina förutsättningar?
Nej, bussen till skolan går 9:36 och jag tog sovmorgon, ovetandes om den vita snön.
Det var det där med prioriteringar...

 

 

En fint snötäcke lyser upp tillvaron, men får mig att fundera över försuttna tillfällen.

Vass

Medan övriga familjen firar sportlov genom att faktiskt sporta, "firar" jag lite mer långsamt genom att ägna mig åt den utmanande sporten "bli-frisk-från-förkylning". Jag är inte alls bitter, avundsjuk eller deppig. Ärligt talat.
Hade jag varit frisk hade jag ägnat halva dagarna åt tentor och andra halvan åt jobb. Nu försöker jag i stället ägna hela dagarna åt tentor men det är svårt när huvudet är fullt av snor som slemmar till hjärncellerna och hindrar dem från att tänka ordentligt.

 

I dag skiner solen och jag passar på att vädra förkylningen lite i förhoppningen att en dos D-vitamin ska göra susen.

Solen är vass för mina rödkantade ögon. Jag kisar mig fram och njuter av fågelsången.

 

Här kommer några "vassa" bilder från promenaden.

 

 

Det är så härligt att gå i solen!

 

Kommunen har anlagt en liten bäck som dränering i utkanten av vårt bostadskvarter. Det finns nästan aldrig något vatten i bäcken men det växer ändå vackra vassvippor utmed kanterna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är inte vass, utan i stället någon typ av gräs som växer i en av trädgårdarna i kvarteret. Vi har inget mer än gräsmattegräs i gräsväg hos oss, men när jag ser hur vackra fröställningar en perenn grästuva kan ha även på vintern, så blir jag såklart lite sugen...

 

 

Som en kaskad av guldglitter i februarisolen!

Just nu...

...i en trädgård nära mig.

En nedblåst liten tallkotte, grönkål som både växer och vissnar på samma gång och två små cyklamenblad.

När jag anlade vår surjordsrabatt för många år sen, köpte jag en knöl cyklamen. Tanken var såklart att den skulle blomma med små rosa kjortlar varje höst.
Det har den inte gjort.
Inte en enda gång.

Däremot dyker det emellanåt upp några enstaka blad, inte varje år och inte vid någon bestämd tidpunkt på året utan lite då och då. Tillräckligt för att jag ska fortsätta hoppas på att det någon gång i framtiden ska visa sig en blomma.

En liten, liten kotte i en vantklädd hand.

Grönkål som både växer och vissnar samtidigt. Dessutom är det fler än jag som går och småäter på bladen.

Cyklamenblad bland fjolårslöven. Jag får njuta av bladens vackra mönster när blommorna uteblir.

Tre nyanser av grått

I den dimmiga vintervärlden förvandlas all klarhet och skärpa till nyanser av grått.
Tallarna bjuder dock på tallbarrsgrönt för att ytterligare mjuka upp kanterna på världen.

Vår inne och vinter ute

Vi befinner oss på något vis i mellanlandet. Mellan vinter och vår. Februari är snart på intåg och för oss än närmre vårsolen. Naturen ger dock redan så många besked om tidig vår. Undrar hur det tänker bli.

Så kommer riktiga vinterdagar. Kylan biter och stämplar fast vårtecknen i dess rörelser. Inte än.

Min vår lever inomhus, lovande.

Brunt och grönt

Utan snö är världen inte vit.
I Lidköping går färgerna i brunt och grönt.

 

Det är så vackert när solen lyser på träden. De bruna löven antar gyllene toner.

 

Torra boklöv faller inte till marken om hösten. De sitter kvar hela vintern och gör skogen lite fylligare.

 

Syrenhortensian, en av mina trädgårdsfavoriter. Om vintern inte är för blåsig kan några av de fluffiga blomställningarna sitta kvar på trädet.

 

Mitt minne är omfattande, men dimmigt som en höstmorgon.
Kanske var det 'Lime Marmalade' jag planterade här i somras.
Oavsett sort, så är alunrot en ny bekantskap för min trädgård.
Och en mycket trevlig sådan! Det är härligt med lite ljusgröna
färgklickar även på vintern.

Frostnupen alunrot

I kontorsrabatten ligger den limegröna alunroten utfläkt över den frusna jorden. Jag kan inte riktigt förstå att den varken blivit höstbrun och vissnat ner, eller förvandlats till slime och regnat bort.

Jag har ingen erfarenhet av annat än barrväxter som är städsegröna. Det är både förvånande och lite coolt att se så klart gröna tuvor i rabatten.

Frostmossa

Som mjuk, bullig mossa ligger frosten över gräsklippet i pallkragarna. Jag hade hellre sett att det var ett isolerande täcke av snö, men visst är det vackert.

Advent är mörker...

"Advent är mörker och kyla". Så börjar en finstämd sång.

Just nu stämmer det till hälften.

Mörker har vi gott om i Lidköping. Även om solen skiner just i dag (och i går också om jag tänker efter) så är det ändå mörkt större delen av dygnet. Det är knappt två veckor kvar till vintersolståndet, så än är det inte hopp om ljusning. I början av veckan har det dessutom regnat och det gör mörkret ännu mörkare.

Kylan är det dock sämre med. Eftersom jag planterade vitlök för ett tag sen så vill jag att inte att temperaturen sticker iväg för högt upp bland plusgraderna. Vitlöken ska inte stimuleras att börja växa innan den verkliga vårvärme är här. Om blasten sticker upp och sedan fryser ner igen så finns risk att den drar med sig frosten ner i den lilla klyftan, som ruttnar i stället för att bida sin tid i jorden inför kommande överdådiga skördar.

Nio plusgrader klockan fem på morgonen, som vi hade här hemma i tisdags till exempel - är inte själva definitionen av kyla.

Det är inte svårt att längta efter vårljuset, silat genom kronbladen på en gracil narciss.

Vitlök

Lördag förmiddag. Inget regn. Ingen snö. Plusgrader. Tillgång till hjälpsamma barn, tid och utsäde.
Med andra ord: perfekt läge att sätta vitlök.

Jag har en bra pallkrage, två på höjden, där det i somras växte rödbetor, sockerärtor, rosenskära och salladslök.
Salladslöken blev det i princip inget av. Den gillade inte att leva i skuggan av de väldiga rosenskärorna och vi åt bara några få, i omelett.
Sockerärtorna led av ojämn bevattning och fick utfällningar men gick ändå att skörda och frysa in efter förvällning.
Rödbetorna blev små men goda och har gett lite diverse mat som rosa kitch och grönkålssmoothie.
Det blev egentligen rosenskärornas pallkrage på det stora hela. De levde livet och gav mig långvarig njutning med sina vackra blommor högt upp mot himlavalvet.

Nästa säsong siktar jag dock på plats för vitlök och morötter. Jag vet att lök och morötter är en bra kombination att samodla eftersom lökflugan förvirras av morötter och vice versa. Om man uppnår samma goda effekt med vitlök vet jag inte, men det är ju värt att prova.

Tillsammans med min tjänstvilliga avkomma röjde jag pallkragen från det som växt under sommaren. Den starke sonen fick gräva ur all jord för tillfällig förvaring i stora skottkärran (vi har en liten också) och sedan klippte vi sönder alla rosenskärsstammar och la dem tillsammans med annat växtmaterial (till exempel nerklippta hösthallonpinnar) i botten av pallkragen. Ja, helt i botten blev det egentligen inte för där låg annat halvt om halvt nedbrutet material som jag bottnade pallkragen med när jag ställde upp den i början av sommaren.

Ovanpå klippet hällde vi en halv 40-literspåse med "trädgårdsgödsel" och spred ut den. Jag skulle lätt kunnat lägga på mer gödning egentligen men eftersom jag hade en öppnad påse fick det räcka med den. När lökarna börjar växa till våren kommer jag ge ytterligare gödning, kanske i form av pelleterad hönsgödsel och helt klart i form av gräsklipp.

Jorden som legat på vänt i skottkärran lades tillbaka och jag plattade till den lite med baksidan av en kratta.
Sedan var det dags för vitlöksklyftorna. Jag köpte en liten påse med tre vitlökar för 30 kr när det var rea på Lidens för ett tag sedan. Jag tänkte mig att tre lökar borde bli lagom till tre pallkragslånga (120 cm) rader.
Jag hade fel och fick drygt en lök över. De kvarvarande klyftorna borde jag egentligen sätta så fort som möjligt, men tiden rann ut så jag får spara dem tills jag hinner göra i ordning någon ny växtplats.

Det är bra att sätta sin vitlök så sent som möjligt på hösten. Den ska helst inte hinna börja spira av för många plusgrader utan snällt ligga i jorden och vänta på att vårvärmen kommer och väcker den till liv. Man trycker ner klyftorna i välgödslad jord ca 5 cm djupt och med 10-15 cm mellan klyftorna. Bor man i de högre växtzonerna kan de vara bra att täcka jorden med löv, halm eller vad man nu har till hands men jag bor i zon 2-3 och tror att de ska överleva vintern utan täckning. Får jag inspiration kanske jag går ut och krattar ihop lite löv att lägga över, men annars får de klara sig ändå.

Önskas primörlök kan man skörda på försommaren. Vill man ha vitlök att förvara inomhus över vintern är det bättre att vänta till slutet av juli eller augusti när löken hunnit bilda klyftor och ett skyddande skal. Väntar man längre finns risk att klyftorna faller isär och lagringsdugligheten försvinner men då kan man göra vitlökssalt att torka eller frysa in skörden i stället. Förvara i så fall vitlöken väl inpacketerad i frysen, om du inte är så förtjust i vitlök att du vill att bullar och andra bakverk ska ta smak.

Minns ni den där mystiska växten som plötsligt bara dök upp i smultrontornet? Jag vet fortfarande inte vad det var för någonting, men det blev i alla fall en kortvarig gäst. Vintern har gjort slut på livet för det lilla livet.

I den här delen av smultrontornet har jag tidigare odlat vitlök. Jag har fuskat och stoppat ner klyftor från lök jag köpt i livsmedelsbutiken. Det är ingen bra idé. Vitlöken kan bära på virussjukdomar som överlever i jorden i många år efter det att man skördat sin lök. Dessutom är lökarna som är ämnat som mat ofta preparerade för att inte börja gro innan de hunnit hamna i magen (inte efter heller i och för sig...) vilket gör att de inte ger någon skörd. Om vår trädgård drabbats av vitlöksvirus vet jag inte men någon skörd blev det i alla fall knappast. Bara några ynkliga miniklyftor som föll isär.

Här har vi dragit upp allt som växt i pallkragen under sommaren och sonen ska strax till att börja gräva ur jorden. Helst hade jag velat klippa ner rosenskärorna medan de ännu var gröna, för att ge tillbaka mer näring till jorden. Men det är ju det där med prioriteringar... Nu finns det nog inte så mycket näring i de bruna kvistarna, men de tillför ändå luft och struktur till jorden, och det är också värdefullt.

Kan man va annat än gla´ när himlen är blå och det finns tillfälle att få sticka fingrarna i jorden?

Dags att plantera. Tre rader vitlök ska få samsas med två rader morötter. Morötterna går också bra att vinterså har jag för mig. "Jag ska bara" läsa på lite först, och göra såband av fröna. Hinner jag så innan jorden fryser gör jag det, annars väntar jag till våren.

Det blev Topadrome som hamnade i kundkorgen på Lidens. Jag vet ingenting om sorten. Men ger den rejäl skörd och sköter sig för övrigt kan jag kanske spara några klyftor till utsäde inför nästa år. Det enda jag behöver tänka på är att byta växtplats för att minska risken för sjukdomar.

Sol i Lisch

Hyacinterna jag fick av söstra mi har slagit ut.

Solen skiner på snön.

Det är lördag och snart väntar födelsedagskalas.

Ibland är det helt enkelt extra härligt att leva.

Snöros

Kontrast!

Älgspår?

Ser ni spåren i snön?

Jag står på övervåningen i vårt hus och tittar ut över trädgården. Det måste vara en älg som passerat i natt. Så långa steg kan nog inte ens maken ta.

Uppdatering: Det var ingen älg.
Jag blev så nyfiken på vart den där älgen tagit vägen efter att den passerat baksidan av vår trädgård, att jag gick ut för att ägna mig åt lite hederlig spårning.
Och det var inga älgspår jag hittade runt knuten.

Den skyldige är... (trumvirvel) grannens katt!
De "långa kliven" har åstadkommits genom att katteländet hoppat från den ena nedslagsplatsen till den andra för att slippa pulsa i snön.

Jag är inte så förtjust i grannens katt. Jag vill inte ha den i vår trädgård. Den har faktiskt inte lämnat några ovälkomna spår efter sig - än - men den har jagat fåglar och ekorrar och det tycker jag nästan är ännu värre.

Äpplen

I dag har jag gjort lite nödvändiga höst- och vintersysslor i trädgården.
Bland annat har jag plockat in de fem sista äpplena från vårt Aroma äppelträd. Alla var inte perfekta men de var vansinnigt goda. Jag tror nästan att de blivit ännu mer smakrika efter en dust med Kung Bore under veckan.

"Fem om dan" lyder livsmedelsverkets gamla slogan. Det syftar på mer än bara äpplen men har man bara äpplen så räcker det gott. Särskilt när de är så goda som Aroma.

Titta, så perfekt! Runt, saftigt, rödrosigt äppelkindad ligger frukten och lockar.

En skål klyftor att avnjutas som mellanmål. Väldigt gott!

Det sistaste

I onsdags snöade det lite lätt på morgonen och sedan övergick snöfallet i obehagligt hagel.

I går var det soligt och fint.

I dag ligger ett centimetertjockt snötäcke över hela trädgården.

Och jag som inte tagit i gladioluslökarna, pelargonerna, heben eller fikonet än.

Fikonplantan har dock släppt i från sig två frukter. Frusna men ätbara.

Det måste vara växtsäsongens allra sistaste fikon.

Åkerdikt

Nyplöjd ligger åkern och väntar
tills hösten på vinterdörren gläntar.
Fåra vid fåra av brunaste mull,
rispor av plogen i jordskorpans hull.

Snart ska var jordkoka sprängas
men maskarna slipper att trängas
för vatten blir is i en långsam explosion.
Ljudlöst arbetar vintern, utan pardon.
Blottlagd jord i rad efter rad
där kylans makter går i parad.

För bonden vet vad han gör
när han traktorn över gärdena kör.
Han jobbar tillsammans med årstiders gång,
för blodet sjunger naturens sång.
När flyttfåglars streck fyller rymden med vingar
vänder bonden sin plog och jorden betvingar
till välväxt och skörd av vete och råg
som bonden i spåkulan redan såg.

Han tänker ej bara på arbetets möda,
han längtar till sommarens svajande gröda.
För honom är plogfårans linje en pil
som pekar på skördefests glädjerus-il.

Och när plogbillan vänt den sista tuvan
får bonden släppa loss frihetsduvan
för då är han fri från marken ett tag
medan frostsprängarisen slår sitt slag
och tar jobbet från bonden som äntligen kan rasta
och bördorna från ryggen får kasta.

Ett Tack! till naturen
för att jag är buren
i årstiders famnar
närhelst jag hamnar
på nyplöjda åkrar, i näringsrik mull
som ger sina skördar för människans skull.

Skälvumsåker.

Taggtrådsfrost

Frosten kopplar sitt strupgrepp på världen
med händer som river likt taggtråd av is.
Vattenspegeln stillar sin rörelse på fjärden
och bortglömda dahlior drabbas av kris.

När vintern är nära darrar naturen
för ingen har hört att det väntar en vår.
Tankarna svingar som fågeln ur buren
men vinden river i bladverket sår.

Snart är allt borta av eldröd kulör
och rött byts till vitt och bäddas i snö.
Att blommorna dör rår ej blommorna för
men längtan och hopp får aldrig dö

för djupt under snön, under täcket av löv
vilar en rot, väntar ett frö.
Vintern är stum, blind och döv
men våren väcker med röster av tö.

Den droppar och porlar och kluckar av skratt.
Den hoppar och skuttar och leker.
Den lockar och drar och viskar att
kinderna vårvindar smeker.

Som taggtrådsfrost river ditt hjärta itu
ska vårbäckar läka och hela.
När vinterdräkt andas på det som är du
vill vårvärmen dansande spela.

Taggtrådsfrost. Bilden är tagen förra hösten.