onsdag 31 augusti 2016

Fikonfröjd

Det kan vara svårt att avgöra när ett fikon är moget.
Nästan svårare när det sitter på min egen missbildade fikonbuske än när det ligger i affären och väntar på köpare.
 
Jag har gått och spanat på mitt största fikon i flera dagar nu. Ända sedan det började skifta från grönt till lila. Jag har klämt lite och luktat och försökt hålla mig från att ta det för tidigt.
 
I kväll bedömde jag att det var dags att smaka. Frukten hade spruckit upp lite i botten och kändes lagom mjuk.
Det var precis rätt tajming. Ett helt moget, ljust rosa innammäte blottlades när jag tog fram kniven.
 
Det är så lyxigt att kunna äta fikon från den egna trädgården.
Obesprutat, ofraktat, pinfärskt.
 
Att det fanns en lapp på tyska, som upplyste om att plantan bara är till lyst och inte för förtäring, när jag köpte den på torget för några år sedan, vet inte plantan om. Och jag är inte den som skvallrar...
"Det man inte vet har man inte ont av" lyder ju talesättet.
Ett perfekt moget fikon. Lyxkonsumtion!
Fikonet har spruckit upp lite i botten. Det brukar vara ett bra tecken på att det är dags att äta.
Läckert rosa fruktkött. Eftersom min fikonbuske är obesprutad kan jag även äta skalet utan betänkligheter.

Semester

Hux flux tog den slut, semestern. Den efterlängtade, som verkade så lång när den var en hägring blott... Älskar att vara på resa. Först en fantastisk månad hemma i Sverige med barnen i mitt barndomshem och sen några veckor även med maken. I år har vi haft en riktigt härlig och omväxlande campingsemester i Frankrike och Spanien. Vi har hunnit med att besöka ett flertal olika orter och miljöer, från berg till flod och en hel ocean där emellan. 

Frankrike är en absolut favorit när det gäller campingsemester, eller bed & breakfast om man föredrar det. Vackra vyer, hus (slott!), rikt naturliv och god mat. Där finns många speciellt utmärkta "blomsterstäder", men även överlag är fransmännen duktiga på att utsmycka sina städer och byar med vackra och färgglada blomsterarrangemang, ståtliga statyer, fontäner och välarrangerade gröna rondeller. 

Det känns kungligt att åka genom alla grönskande platanträdsalléer och rogivande att strosa i deras mångtaliga prunkande parker. Vi har några favoritställen vi gärna återkommer till men tycker om att upptäcka nya platser och stannar sällan mer än 3-4 nätter på samma camping. I år tog vi vägen genom Provence med sina lysande lavendel- och solrosfält och besökte den fantastiska flodstaden L'Isle-sur-la-Sorgue, känd för sina antikaffärer, levde sen strandliv ett tag på Atlantkusten från Mimizan ner mot Bayonne och Bilbao i Spanien för att sen stanna och njuta av de magnifika Pyrenéerna i franska Vallée d'Ossau på hemvägen. Mycket fröjd för ett naturälskande öga.

L'Isle-sur-la-Sorgue i kvällsljus

Den glittrande Atlanten

Vallée d'Ossau, Pyrenéerna

Typiskt franskt...!

Paprikarött

Äntligen händer det! Mina spetspaprikor börjar tona mot rött.

tisdag 30 augusti 2016

Vad som gör mig glad just nu

Just nu gläder jag mig över...
...alla vackra blommor som rosenskärorna bjuder på...
...och att även knopparna är så vackra.
Jag gläds över att jag blivit vän med grönkålen. Nu gillar jag mina gröna drinkar och är ganska stolt över att kålen växer, en aning naggad av larver och sniglar, men ändå ståtlig...
...och snygg!
Rabarbern växer också och visar upp nya knoppar. I våras tippade jag svarta hinkar över alla tre plantorna och drev upp så kallade glasrabarber. Därför har jag varit extra generös med gödningen. Nu är det dock färdigskördat för i år.
Skörden av tomater har bara börjat. Även om jag förstår att alla gröna tomater inte kommer hinna mogna innan frosten slår till, är jag glad över dem jag får äta. Och så är det ju så vackert med långa klasar i olika färg.
Jag är väldigt glad i mina två vita Mårbackapelargoner som troget blommat ända sen mars. Just nu är det nästan mer blommor än blad och jag fortsätter att göda dem med guldvatten för att förlänga blomningen ett tag till.
Det ser ut som gladioluslökarna kommer hinna blomma också. I fjol fick de flytta in i uterummet innan de började blomma och det blev bara två stänglar som blommade. Lökarna övervintrade frostfritt och planterades ut i krukor i juli.

måndag 29 augusti 2016

Kamouflerad

Mätare eller spinnare?
Jag vet inte, men en väldigt välkamouflerad filur är det i alla fall, som inväntar natten på vår yttervägg.

söndag 28 augusti 2016

Kära rosenskära

Jag har kärat ner mig i rosenskära.

De chockrosa blommorna är nästan onaturlig färgstinna och står ut från den omgivande grönskan.
De romantiskt rosa passar min smak bättre och lockar ögat att vila en stund.
Även när blommorna börjar bli bedagade är de behagligt betagande.
Som sorbet.
En knopp är på väg att släppa sitt grepp och slå ut.
Även den gula mittknappen bär skönhet i sina femuddiga små stjärnor.

Hur orkar Gud lägga tid på att måla varje litet kronblad med den finaste penseln i den läckraste nyansen? Och när Han väl sett effekten - hur skulle Han någonsin kunna låta bli?

Det är inte bara jag som njuter.
I morgonsolen syns spindelvävens tunna trådar.
En liten droppe dagg dröjer sig kvar på blommans skirhet.
Jag älskar transparensen morgonljuset ger.
Vita kalkar sträcker sig mot himlen.
Rosa blommor står sig vansinnigt snyggt mot grått hus.
Bilden av perfektion!
Jag njuter!
Bladverket påminner starkt om dill. Så mycket att dottern serverade mig rosenskära på frukost-på-sängen-smörgåsen på min födelsedag.
Med veckad kjortel.
Vitt är vackert!
Nyfiken gick jag ut med en ficklampa i natten. Det är inte bara harkrankar, myggor och åkersniglar som lever nattliv. Rosenskärorna står lika vackra som om dagen.
Den här bilden vill jag bära med mig när snön yr runt knuten och det är så långt till nästa sommar att hoppet nästan vill lägga sig ner och dö.
Det kommer en ny sommar.
Med nya blommor.
Och kära rosenskära kommer förhoppningsvis vara en av dem.

lördag 27 augusti 2016

Gult är fult

Redan när vi bestämde att vårt hus skulle vara grått, eller kanske till och med lite tidigare, hade jag en färdig färgplan för trädgården.
Blommorna skulle gå i rosa, lila och vitt, med inslag av silver, blått och möjligen lime. Romantiskta pasteller och mjuka, lite suddiga övergångar.
Gult, orange och rött var bannlysta färger.
 
I flera år höll jag mig till planen. Jag planterade vita pioner, rosa löjtnantshjärtan, lila tulpaner, blåsippor och pärlhyacinter, romantisk brudslöja och översvällande jättedaggkåpa.
Men så överraskades jag av mina känslor för den varma kulören i blåbärsbuskens röda höstfärger och små pigga utropstecken i form av gula påskliljor smög sig in här och var.
Jag införde undantagsregler för höstrött och vårlökar och trodde att jag fortfarande följde min plan.
Att jag hade kontroll.
 
Men se, vad jag hemfallit åt nu:
Minisurfinian Million Bells. Blekgul och så mörkt lila att den nästan upplevs som svart.

fredag 26 augusti 2016

Med prassligt hölje

Jag har ett monster i min trädgård!
 
I år är monstret inte en pumpaplanta som slängt ut sina lianerna över hela gräsmattan. Nej, man behöver ju variera sig lite...

Så här ligger det till:
Förra året provade jag för första gången att så kapkrusbär. Det är en sorts physalis som ska vara lite bättre lämpad för våra breddgrader än till exempel gyllenbär, som är en annan physalisvariant man kan köpa frön till. Japanska lyktor och tomatillo är ytterligare några physalissläktningar som du kanske hört talas om.

Jag sådde fröna i tid, planterade om några gånger och satte plantorna i mjölkpaket. Sen tog det stopp. Jag hann inte plantera om dem i sina slutkrukor. Jag hade planerat för ett antal tiolitershinkar, men som så ofta när det gäller mina intentioner kontra verkligheten, så vann verkligheten stort.
I stället ställde jag ut kartongerna i vårt lilla miniväxthus a lá Rusta, och där mådde de fint i värmen och gav mig snällt några bär fastän de inte alls hade behövt känna någon press efter min ofina behandling.

När hösten kom valde jag att spara en planta, med tanken att äntligen plantera om den och försöka få den att övervintra i utrummet. Omplanteringen blev återigen bortprioriterad och kapkrusbäret stod bara där i uterummet som en ledsam påminnelse om en odlares fåfänga förhoppning om en ny vår. Den stod i cirka tre deciliter jord (som i ärlighetens namn mest var rötter) och en deciliter stenkross. Jag vattnade den då och då för att hålla drömmen vid liv.
 
Men så hände det något.
Mitt i vintern började plantan att blomma.


December 2015. Mitt övervintrande kapkrusbär blommar överraskande. Jag var snabbt framme med saxen men hann knäppa en minnesbild först.
Visst är det imponerande med en sådan obändig livsvilja! Ändå var jag tvungen att klippa bort blomman för att plantan skulle fortsätta sin kamp och inte bara göra en frukt och dö.

Framåt sommaren kom så äntligen tillfälle att göra en omplantering. Jag satte kapkrusbäret i en kruka och lät den fortsätta bo i uterummet eftersom den så gärna vill stå varmt. Och den växte. Och den växte. Tills den upptog en fjärdedel av uterummet och det började bli dags att ställa i ordning huset inför stundande 45-årskalas.
Med sonens hjälp lyckades jag manövrera ut nästan hela växten i helt skick och fick ner den i ett stort murartråg. Där står den nu, och fortsätter att växa och växa.

 
Nu har jag äntligen kunnat börja njuta av skörden också. Kapkrusbärets frukter är mogna när de trillar till marken. Det är väldigt svårt att vänta på att det händer för de är jättegoda och fyllda av C-vitamin.

Och bäst av allt: Det är bara jag i familjen som gillar dem.
 
Ett moget bär!

Som en värdefull guldpärla gömmer sig kapkrusbäret i sitt prassliga hölje.
Bredvid de fibervävstäckta morötterna står kapkrusbäret och växer. Bilden är tagen den 3:e augusti och plantan har växt ytterligare sedan dess. Nu hänger massor av små gröna lyktor under de ludna bladen. Jag hoppas på en lång, varm höst så att så många som möjligt hinner mogna.
Jag har tagit en stickling så det finns chans att prova övervintra en planta i det frostfria uterummet även denna vinter.
Sticklingen blommar. Aja baja! Nu åker saxen fram igen!

torsdag 25 augusti 2016

Augustiregn

En snabbvända ut, med blåvitt paraply och översvämning vid fågelbadet.

Den uppstammade syrenhortensian blommar för fullt


En nysatt höstflox överraskade med en ny färg i rabatten


En liten vit höstanemon


Rosa höstanemon, en fådd fining från en svågers mor

Giant Leaf

Våren 2014 sådde jag en påse basilika. Det var egentligen inte meningen, men Granngården hade en drive. Om man köpte massa fröpåsar behövde man bara betala halva priset. Det är lätt hänt att man slinter med plånboken vid sådana tillfällen.

Sommaren 2014 njöt jag av stora, fina plantor salladsbasilika. Sorten heter 'Giant Leaf' och lever verkligen upp till namnet med riktigt maffiga blad.

I november 2014 skördade jag frön från plantorna samtidigt som jag gjorde pesto av de kvarvarande bladen. Peston frös jag in i istärningsfack och la sen över i en påse. Den är inte slut än. Jag är för snål för att ta till mina mödosamt insamlade godsaker i tid och otid och har hela frysen full av sparade trädgårdsskatter. Jag måste bli bättre på det där med att faktiskt njuta av skörden, och inte bara samla i ladorna.
Den frusna peston är inte riktigt lika god som färsk men betydligt trevligare än den vi kan köpa i livsmedelsbutiken.
 
Våren 2016 sådde jag några av de sparade fröna. Jag hade egentligen tänkt att så redan förra året men eftersom maken var lite ilsk över att jag ockuperat uterummet med så mycket växter sommaren innan så blev det inte av. Basilika är väldigt värmeälskande och de plantor jag satte ut på prov liksom bara försvann, medan de jag sparade i uterummet trivdes som fisken. De trivdes så bra att uterummet förvandlades till ett växthus och eftersom det inte är byggt för detta ändamål och saknar tillräcklig ventilation så hyser jag viss förståelse för min man.

Årets sådd tog sig rätt så dåligt men jag fick i alla fall en överlevare.
Den står nu i uterummet och som ensam växt immar den inte ner rutorna även om temperaturen hinner stiga till långt över 30 grader solstinna dagar.
 
'Giant Leaf' är en salladsbasilika och inte lika stark i smaken som till exempel den vanliga Genovese. Den saknar det där sista lilla stinget vilket gör den väldigt god till exempel på en smörgås eller som fullvärdig medlem i en sallad.
Det är rätt så häftigt med de stora bladen och jag tycker att plantan är dekorativ så länge den får ha sina stora blad kvar. Jag skattar den dock rätt snabbt på de där största bladen och fortsätter sen att skörda från sidoskotten och efter ett tag är den inte alls samma prydnad längre.
Men vem odlar basilika som prydnad? När man kan äta den.
 
När väl fröet grott är det bara att vattna, plantera om till större kruka några gånger och ge gödning. Efter att plantan planterats i sin slutkruka brukar jag inte ge gödning utan bara vatten. Jag vill inte riskera att smaken skulle kunna påverkas. Det vet jag visserligen inte om den gör, men med bara en värdefull planta i år, skippar jag nog experimenten.
 

När plantan börjar blomma knipsar jag bort blomstängeln. Jag vill att allt fokus ska ligga på bladen så att jag får fler och fler goda gröna blad till smörgåsarna.
 
Blommorna är vita och små och står sig fint mot det gröna bladverket och uterummets grå vägg. Ändå klipper jag bort dem. I alla fall tills den dag jag får för mig att jag tröttnat på basilika för i år och vill samla frön till nästa år.
Ett riktigt stort basilikablad.
Min knäckemacka gömmer sig under basilikabladet.