Det är tidig morgon. Klockan är kvart i sex och jag är på väg till bussen.
Natten har bjudit på ett stilla vårregn.
Det duggar fortfarande, som en fin dimma som smeker varje grässtrå i trädgården.
Jag har någon minut tillgodo och stannar därför till vid entrérabatterna och surjordsrabatten. Pärlhyacinterna står i sin finaste blomning och magnolian viftar lojt med sina rosa näsdukar från bar kvist.
Livet är skönt.
Äntligen regnar det. Sååå välbehövligt. Det är redan bevattningsförbud på flera håll i landet, dock inte här.
Jag vattnar. Det är inte så dumt att passa på att vattna när det regnar. Då är jorden redan blöt och mer beredd att ta emot vattnet. Mindre mängd rinner iväg åt andra håll än jag tänkt mig.
Rotvattnaren är en av mina favoriter i redskapsförrådet. När jag får ner vattnet till rötterna och inte bara de översta centimetrarna av jorden, får jag rötterna att fortsätta växa neråt, där det finns än mer vatten att hämta. Vattnar jag bara på ytan växer istället rötterna mot ytan för att fånga upp det lilla vatten som kommer den vägen. Växten blir inte stabil och ytliga rötter skadas lättare när jag gödslar, rensar ogräs, luckrar jorden eller när solen gassar hårt.
Såklart passar jag på att lukta på den underbart orkidédoftande narcissen Thalia när jag ändå rör mig runt surjordsrabatten. Och så förundras jag över området med tulpaner som jag grävde ner i nya Katalinrabatten i höstas. Och gläds över de gammelrosa Darwintulpanerna som hunnit få några år på nacken men ännu inte gett tapt.
 |
Bland fjolårsblad av murgröna reser sig försiktigt några vita blomhuvuden.
|
 |
Magnolian Susans blomsterknoppar sitter väl skyddade under ett ludet hölje, längst ut på varje kvist. De mindre knopparna kommer så småningom bli blad, men blommorna är först ut när väl vårvärmen gör sitt jobb.
|
