Alunroten blommar

De flesta planterar nog alunrot för dess bladverk. Men de har otroligt söta blommor också.

Så här sött blommar det i Katalinrabatten nu.

Mörklila alunrot skickar upp sina skira blomsterstänglar i strutbräkenets grönskande omslutning.

 

 

Den limegröna alunroten har ljust, ljust gröna knoppar.

 

Den grönbladiga alunroten med sina vältecknade blad levererar riktigt intensivt rosa blommor. Plantorna är en gåva från mina föräldrar och hade egentligen inte riktigt den färg på bladen som jag tänkt mig, men jag planterade dem ändå eftersom jag inte kom på någon bättre plats för dem. Nu är jag jätteglad att de finns i rabatten för de växer på stadigt och fint och fyller ut längst fram mot kanten. Dessutom tycker jag att blommornas rosa färg blir ett fint komplement mot den mörka blodflädern och den limegröna alunroten som skymtar i bakgrunden.

Bilder från Katalinrabatten

Så här ser Katalinrabatten ut, en kväll i juni.

 

 

 

En rostig liten sparv på en likaledes rostig pinne utgör prydnad i Katalinrabatten. Jag tror bestämt att jag, precis som så många andra trädgårdsälskare, gillar rost. Det står sig så snyggt mot det gröna, sköna. Den här lilla pippin har jag köpt i en kombinerad handelsträdgård, café, loppis på Kinne-Kulle. Jag bör nog spana vidare där någon dag och se om jag kan hitta en matchande kompis.

 

 

Strutbräkenets upp-och-ner-vända parasoll suger in min blick. Inte långt från botten av struten har en blommande vårlök kilat sig fast. Jag borde kolla upp vad den där fluffiga vårlöken heter. Den har blommat länge nu och långblommare ger mycket fägring för pengarna.

 

 

Det här var utgångspunkten för Katalinrabatten. Jag ville ha en rabatt med höstsilverax för jag älskar deras söta spiror som doftar så underbart på hösten, och som visar upp dramatiskt mörka blad under resten av säsongen. Och jag ville kombinera dem med limegrönt. Kontrasten är slående!

 

 

Alla höstsilveraxets blad blir inte mörka direkt från "födseln". Det krävs lite ohejdad vana vid solen innan de antar den efterlängtade purpurfärgen. Katalinrabatten ligger på husets norrsida och det är lite av ett experiment att plantera solälskande växer i trädgårdens skuggigaste läge.

 

Allium är livsfarligt. Jag har blivit akut förälskad i de lila bollarna. I Katalinrabatten har det dessutom dykt upp en lite mer stjärnögd variant som trollbinder mig så fort jag kommer nära...

 

...och en vit! Märkligt. Jag köpte en påse lila i höstas.

Bollhav

Jag har ett eget bollhav...

 

 

Bilderna är tagna den 8de juni och bollarna håller på att förvandlas till fröställningar nu.

Katalinrabattskärlek

I går kväll tog jag mig en snabb titt på Katalinrabatten framför huset.
Jag insöp den från gatan och njöt av kontrasterna i färg och form och att jag lyckats få till höjderna så bra på den smalare delen av rabatten.

Jag gick också den korta, korta gången mellan rabatten och husväggen. Det känns nästan lite djungligt nu, när strutbräkenet skickar sina lansar mot himlen och skapar en fuktig skugga som doftar daggmaskjobb och grönt.

När jag kom in igen mötte jag maken i hallen och utbrast hänfört:
-Jag äääälskar den nya rabatten!
-Jag vet, svarade han.
-Jaså, replikerade jag förvånat.
-Du har sagt det tre gånger om dan de två senaste månaderna.

Jag vägrar tro att jag är så tjatig, men det stämmer i alla fall att jag njutit av den två-tre gånger om dan ända sedan de första krokusarna stack upp sina smala bladrullar ur marken.

Ett litet underverk. Faktiskt!
Den här hortensian fick jag av en väninna som haft den i kruka men inte hann plantera ut den någonstans. Jag grävde ner den i rabatten, men glömde vattna! Plantan dog såklart. När jag upptäckte förödelsen klippte jag ner de torra kvistarna och gav den en giva vatten. Nu kommer nya blad från det jag trodde var en död växt. Visst är det rätt häftigt när man bjuds på överraskningar likt denna.
Återstår dock att se om den överlever vintern. Hortensior är inte alltid av de härdigare slagen så jag håller tummarna och kommer jag ihåg det kan jag nog bidra med lite fårull mot torrfrost.

De där märkliga vårlökarna som jag inte minns namnet på, och som jag köpte bara för att de var billiga på Lidl i höstas, fortsätter att göra intryck. Nu håller de sakta på att förvandlas från blålila till grönt.

Den fula ankungen har förvandlats till en svan!
En vit allium hade råkat komma med i påsen med vita som jag köpte på Lidl i höstas.
Nu blommar den. Lite längre fram kommer ett inlägg där ni får se den som knopp.

Klematisen Dr Ruppel har börjat klättra uppför en av stålvajrarna precis bredvid entrédörren.

Taklöken är barnbarnsbarn från rabatten på gaveln till véboa i Trulsegården. När vi planterat vårt första äppelträd, det som sedan dog pga för dålig dränering, hämtade jag några taklöksrosetter från mitt barndomshem och planterade under trädet. Jag inbillade mig att de skulle hålla ogräset borta. HAHAHA säger jag bara. Såklart att de inte gjorde. I stället blev det bara än svårare att rensa bort ogräset utan att skada taklöken också.

Under de tretton år vi bott i huset har taklöken fått vandra runt till lite olika ställen i trädgården. En stor del av tiden har den bott i små krukor och under vissa perioder har den fört en mycket tynande tillvaro. Fem krukor har jag hållit vid liv, något sånär skyddade in en pallkrage. Två av dem har planterats ut som matta under klematisen. Jag blir så glad när jag går förbi och ser dem. Jag tror säkert att du också har någon särkskild blomma som du förknippar med din barndom. För mig är det bland annat taklök.

Hasselört! Är inte det bara en såååå cool växt. Utan större krav på varken näring, sol eller vatten brer den ut sina blänkande, djupgröna elefantöron och täcker ganska snart in en tråkig, bar yta. Enligt vad jag läst ska den dessutom vara vintergrön, men det låter jag vara osagt. Hos mig bestod nog det där vintergröna mest av brunt ändå...
Jag köpte en fin planta förra sommaren, när mina systrar och jag var runt i närområdet under eventet "Öppna trädgårdar".

Revsugans mörka blad har börjat breda ut sig under blodflädern. De bjuder även på ljusblå blommor. Den här rabatten skulle ju inte alls vara blå, bara mörka blad och limegrönt, med små inslag av rosa här och där. Men när jag ser det blå i kombination men allt annat som också mest råkat bli, så tycker jag att det känns lite "cottage garden" över det hela, och det känns inte dumt alls.

Blodflädern har knopp. Hurra!

Tulpaner, tulpaner

Jag är så glad att jag grävde ner en hel hoper tulpanlökar i Katalinrabatten i höstas. Nu blommar de för fullt och gör mig så glad när jag kommer hem på kvällen, eller ger mig av på morgonen.

Regn och bevattning

Äntligen regnar det. Sååå välbehövligt. Det är redan bevattningsförbud på flera håll i landet, dock inte här.

Jag vattnar. Det är inte så dumt att passa på att vattna när det regnar. Då är jorden redan blöt och mer beredd att ta emot vattnet. Mindre mängd rinner iväg åt andra håll än jag tänkt mig.

Rotvattnaren är en av mina favoriter i redskapsförrådet. När jag får ner vattnet till rötterna och inte bara de översta centimetrarna av jorden, får jag rötterna att fortsätta växa neråt, där det finns än mer vatten att hämta. Vattnar jag bara på ytan växer istället rötterna mot ytan för att fånga upp det lilla vatten som kommer den vägen. Växten blir inte stabil och ytliga rötter skadas lättare när jag gödslar, rensar ogräs, luckrar jorden eller när solen gassar hårt.

Såklart passar jag på att lukta på den underbart orkidédoftande narcissen Thalia när jag ändå rör mig runt surjordsrabatten. Och så förundras jag över området med tulpaner som jag grävde ner i nya Katalinrabatten i höstas. Och gläds över de gammelrosa Darwintulpanerna som hunnit få några år på nacken men ännu inte gett tapt.