Regn och bevattning

Äntligen regnar det. Sååå välbehövligt. Det är redan bevattningsförbud på flera håll i landet, dock inte här.

Jag vattnar. Det är inte så dumt att passa på att vattna när det regnar. Då är jorden redan blöt och mer beredd att ta emot vattnet. Mindre mängd rinner iväg åt andra håll än jag tänkt mig.

Rotvattnaren är en av mina favoriter i redskapsförrådet. När jag får ner vattnet till rötterna och inte bara de översta centimetrarna av jorden, får jag rötterna att fortsätta växa neråt, där det finns än mer vatten att hämta. Vattnar jag bara på ytan växer istället rötterna mot ytan för att fånga upp det lilla vatten som kommer den vägen. Växten blir inte stabil och ytliga rötter skadas lättare när jag gödslar, rensar ogräs, luckrar jorden eller när solen gassar hårt.

Såklart passar jag på att lukta på den underbart orkidédoftande narcissen Thalia när jag ändå rör mig runt surjordsrabatten. Och så förundras jag över området med tulpaner som jag grävde ner i nya Katalinrabatten i höstas. Och gläds över de gammelrosa Darwintulpanerna som hunnit få några år på nacken men ännu inte gett tapt.

Blåst

Jag hade glömt att det blåser på hösten.

När jag kom hem från skolan häromdagen hade en av tomathinkarna blåst omkull, trots att sonen hjälpt mig att stapla betongsten runt hinkarna för att de ska stå stadigt.
Jag reste upp den kullblåsta plantan och vattnade alla tomater.
Blöt jord är tyngre än torr jord.
Annars vattnar jag inte tomaterna särskilt flitigt längre. Jag vill bara att de gröna frukterna ska skifta färg till rött och det behöver de inte vatten, utan sol för att klara av.

Jag glömde däremot att vattna kapkrusbäret. Min monsterplanta, som jag kallar den.
Den har mycket bladmassa för vindens långa fingrar att leka med.

När jag kom hem från jobbet i går kväll rapporterade maken att kapkrusbäret blåst omkull två gånger redan. Maken hade varit snäll och rest upp det en gång men eftersom vinden inte lagt sig än, och familjen var på väg att göra det, så överlät han med varm hand monstret i min vård.

Nu på morgonen har jag tagit hjälp av sonen att resa upp kapkrusbäret igen. Det blåser fortfarande men inte lika balit (västgötskt ord för "illa") och jag har försett plantan med massor av vatten.

Jag funderar på ett sätt att binda upp plantan mot väggen men jag vet inte om det är mödan värt. Vädret kanske inte klarar av att mogna fram fler bär.

Medan kapkrusbäret fortfarande låg på backen passade jag på att plocka av några mogna bär som jag inte sett tidigare.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Och borde jag inte binda upp plantan i alla fall?

Återuppstånden, inte på tredje dagen men för andra gången. 

Prioriteringar

Det är svårt att odla lagom.
Att hålla igen.
Att planera.
Att prioritera.

När det är vår och hela odlingssäsongen ligger framför mig så tror jag nästan alltid för mycket om min förmåga och tid, min ork och entusiasm. Eller, ja, entusiasmen är det nog sällan brist på, men tid och ork tar slut fortare än jag anar när jag står så där vårivrig med fröpåsarna i ena handen och ett kollegieblock med en skiss över trädgården i den andra.Jag sår för mycket.
Så enkelt är det.
Och sedan blir jag besviken och arg på mig själv när jag inte hinner ta hand om alla spirande plantor på bästa sätt eller prioriterar bort omplantering till förmån för någon av mina andra hobbys.

För så är det.
Odlandet är min hobby, mitt fritidsintresse.
Som heltidsarbetande med man, hus och barn och en hel drös andra tidskrävande intressen kan jag inte låta trädgården bli mer än ett fritidsintresse. Något jag gör för att det får mig att må bra, för att det är roligt och helt enkelt... intressant.

När jag lyckas kombinera mina för högt ställda förväntningar med en väldigt förlåtande och överseende inställning till mina prioriteringar - då kan jag känna mig nöjd med odlingsresultatet, oavsett hur det ser ut.

Nu går jag ut och hivar vårens andra sådd av paprika i komposten. Jag är inte ledsen över de sex plantor som blev bortprioriterade utan gläds åt de tre som överlevde från första sådden.

Bortprioriterade paprikaplantor.

Prioriterad paprikaplanta i blom.

Vattna bör man...

Den 26:te maj sådde jag en dubbelhög pallkrage med salladslök, rosenskära, sockerärtor och rödbetor. Jag har aldrig odlat salladslök eller sockerärtor tidigare. Rödbetor hade jag i trädgården för första gången i fjol och upptäckte att de ju var fantastiskt goda att äta råa.

För att plantorna skulle få växa i fred i pallkragen skruvade jag fast elrörsfästen och klämde ner tre långa elrör. Sen hängde jag över IKEA's tyllgardin Lill och fick mig ett prärievagnsliknande skydd.

I dag tog jag av skyddet och skördade sockerärtorna.
De var inte särdeles fina.
Sorten heter 'De Grace' och hade jag vattnat som jag borde och plockat ärtskidorna när de var lagom klara hade jag säkert fått en graciös skörd men nu hade ärtorna drabbats av ödem som gjort skalen fula.

De ärtor som svällt till normal ärtstorlek är inte så goda och baljorna har jag fått lägga i komposten, men de få sockerärtslika baljor jag faktiskt ändå hittade var precis så där krispiga och läckra som de ska vara. Jag har ägnat kvällen åt att sprita ärtor, blanchera och frysa in.

Och här är dagens lärdom:
*Vattna alltid dina odlingar.
*Skörda i tid.

När tyllgardinen avlägsnats finns det massor av svulliga ärtskidor som borde skördats för länge sen.

Rosenskäran har växt sig manshög, sockerärtorna ligger inte långt efter och nere vid kanten skymtar lite rödbetsblast.

Rosa rosenskära.
Visste ni förresten att man kan äta rosenskära? Ja, jag kanske inte vågar lova att det inte är giftigt men dottern råkade förväxla de dillika bladen med just dill och livade upp min frukost-på-sängen-smörgås med rosenskära på min födelsedag. Jag lever än så i små doser är det i alla fall överlevnadsbart.

Sockerärt med ödem. Ojämn vattning har gjort att cellerna i ärtskidornas ytterväggar gått sönder.

När jag först fick se de märkliga ärtbaljorna trodde jag det var fjärilsägg. Min andra gissning var sockerutfällningar eftersom det vita luddet ser ut som sockerkristaller. Via en grupp på Facebook fick jag dock svaret att det är ödem.

Ödem påverkar inte plantan, bara utseendet på ärtskidorna. Det smakar precis som sockerärter men det kändes ändå inte så kul att äta de drabbade baljorna.

Dags att sprita ärtor.

En skål full av, inte så jättegoda, ärtor.

Här är vad som blev kvar av skörden (alltså det som jag kunde hålla mig från att äta upp) efter att jag rensat, blancherat och spolat kallt vatten på ärtorna. Nu ligger hela plåten i frysboxen och förhoppningsvis ska jag kunna hiva allt i en påse i morgon och sedan kunna ta fram den mängd jag behöver när jag blir lite ärtsugen i vinter.