Höstsysslor

Jag är så otroligt tacksam för mina barn. De ställer upp och hjälper mig i trädgården trots att de inte vill, och trots att det är jättekallt och trots att det blåser halv storm och trots att det regnar.
Just trots - är ingenting de uppvisar.

I dag har vi fått massor av viktiga höstsysslor avklarade. De allra viktigaste var att plocka in tomater och kapkrusbär för eftermognad i uterummet. 

De flesta av de italienska busktomaterna på toppen av smultrontornet hann mögla innan jag tog hand om den. Det är synd, för de var utmärkta till grytor och puré, men inte så goda i smaken.

Vårt lilla Aroma äppleträd har inte gett så många äpplen i år heller, men jag är glad att det lever efter angrepp av rådjur, myror och löss.
Och visst är det vackert med läckert röda äpplen mot det gulnande lövverket!

Hösthallonen är fortfarande ätbara.

Grönkålsplantorna är frodigt gröna i sin pallkrage och liknar små palmer. Det känns väldigt svenskt med kål men storleken och utseendet ger ett annat intryck.

I slutet av oktober har varken kart eller blommor på jordgubbsplantorna någon chans att ge skörd, men det bekymrar inte den här plantan som glatt viftar i den hårda vinden.

Tomatgaveln har gjort sitt för i år. Tack och lov att jag har arbetsvilliga barn som hjälper mig att klippa ner plantorna för återbruk i komposten när jag skördat de tomater som finns kvar.

Ett förbrukat getingbo i tomathinken! Varifrån kommer det? Jag är livrädd för getingar men det är inte riktigt lönt att vara rädd i efterskott.

Inte många av spetspaprikorna hann mogna i år, men de gröna är också goda och håller sig många veckor i kylen om jag lägger dem i Tupperwareburkar med räfflad botten.

Årets godaste tomater fick jag på buskarna som växt från frön av en köpt plommonkörsbärstomat inköpt på Willys. Tomaterna i hinkarna blev inte exakt som sin mamma men väldigt goda och ganska skörderika.

En liten, liten dahliaknöl som köpts för en billig peng på Jem&Fix har tillslut blommat men en liten, liten blomma. Det är dags att gräva upp den tillsammans med andra dahliaknölar och hoppas att de ska överleva vinterförvaringen.

 

Höstsilveraxet blommar med gracila, rosa blommor som doftar helt ljuvligt.

En rosa miniros blommar enträget precis bredvid entrén.

En nejlika av något slag envisas med att fortsätta blomma.

Heben som jag köpte för en billig peng på torghandeln inne i stan har fortfarande en blomma kvar. Jag ställer in krukan i ett garagefönster över vintern, så får vi se om den vill överleva.

Det är omöjligt att inte imponeras av den obändiga levnadsviljan i tomater och...

...paprika. De fortsätter att blomma trots att chanserna till frukt är över sedan länge.

Här är årets paprikaskörd. Jag har nog norpat någon fullstor paprika som nästan blivit helt röd, redan tidigare.

Röda och gröna tomater hängs upp i uterummet för en chans att eftermogna.

Syrénhortensian har snart tappat alla blad men blomkolvarna vippar fortfarande romantiskt rosa i vinden.

  

Mina två vita Mårbackapelargoner levererar blommor i en aldrig sinande ström.

 

Surjordsrabattens rosa ros.

Barnen har hjälpt mig att klippa ner monsterkapkrusbäret, avlöva grenarna och sätta de längsta i vas. Kapkrusbär är släkt med tomater och paprika och lika envisa i sin blomning.

Som en ojämn gardin hänger tomaterna från en rundstav i taket i uterummet. Nu återstår att se om de vill eftermogna så som jag hoppas.

Hjälpsamma barn i farten!

De kortare kapkrusbärsgrenarna lägger vi på golvet i uterummet. Kanske eftermognar en del av bären. Kanske inte.

Blåst

Jag hade glömt att det blåser på hösten.

När jag kom hem från skolan häromdagen hade en av tomathinkarna blåst omkull, trots att sonen hjälpt mig att stapla betongsten runt hinkarna för att de ska stå stadigt.
Jag reste upp den kullblåsta plantan och vattnade alla tomater.
Blöt jord är tyngre än torr jord.
Annars vattnar jag inte tomaterna särskilt flitigt längre. Jag vill bara att de gröna frukterna ska skifta färg till rött och det behöver de inte vatten, utan sol för att klara av.

Jag glömde däremot att vattna kapkrusbäret. Min monsterplanta, som jag kallar den.
Den har mycket bladmassa för vindens långa fingrar att leka med.

När jag kom hem från jobbet i går kväll rapporterade maken att kapkrusbäret blåst omkull två gånger redan. Maken hade varit snäll och rest upp det en gång men eftersom vinden inte lagt sig än, och familjen var på väg att göra det, så överlät han med varm hand monstret i min vård.

Nu på morgonen har jag tagit hjälp av sonen att resa upp kapkrusbäret igen. Det blåser fortfarande men inte lika balit (västgötskt ord för "illa") och jag har försett plantan med massor av vatten.

Jag funderar på ett sätt att binda upp plantan mot väggen men jag vet inte om det är mödan värt. Vädret kanske inte klarar av att mogna fram fler bär.

Medan kapkrusbäret fortfarande låg på backen passade jag på att plocka av några mogna bär som jag inte sett tidigare.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Och borde jag inte binda upp plantan i alla fall?

Återuppstånden, inte på tredje dagen men för andra gången.