Hallonte

Har ni provat att torka bladen från hallonplantor? Jag läste tipset i en Facebookgrupp häromdagen och eftersom våra hallonplantor, precis som de flestas gissar jag, sprider sig hej vilt över halva trädgården, passade jag på att ta tillvara en plåt blad när jag ändå rensade bort de plantor som hamnat på fel plats.

 

50 grader i varmluftsugnen gav ganska raskt en burk vältorkade blad som jag nu blandar ner i silen när jag gör te. Jag har läst någonstans att de ska ha en vätskedrivande effekt, men vill ta reda på mer.

 

På sighten Familjeliv hittar jag en grupp som håller på att dricka hallonte. Gruppen heter till och med "Vi som dricker hallonbladste". Anhängarna menar att téet snabbar på förlossningen, gör värkarna effektivare och underlättar amningen.

 

Det verksamma ämnet i téet är oxytocin. Enligt en te-butik på nätet är oxytocin ett "lugn och ro"-hormon som ger en känsla av välmående. Oxytocin finns naturligt i kroppen och utsöndras vid kroppslig närhet. I te-butiken säljer man 50 gram (en halv påse te om jag jämför med vad jag brukar köpa i "min" löstebutik) för 39 kr. Det lönar sig alltså att torka själv om jag blir förtjust i téet. Hallonblad massproduceras dessutom i min trädgård varje sommar så någon råvarubrist lär jag inte lida.

 

I Carola Ekmans blogg läser jag att hallonblad innehåller fler gósaker än oxytocin.

Mycket C-vitamin och dessutom E-vitamin, kalcium och järn, mangan och magnesium, vitamin A och B-komplex (vad nu det betyder), samt lite diverse mineraler som fosfor och kalium.

Efter den genomgången låter det som hallonblad är för bra för min trädgård för att jag ska slösa dem på te. Kanske bör jag göra gödselvatten av det jag rensar bort i stället!

 

 

En burk skröfsiga blad att blanda ner i mitt vanliga löste.

Den milda våren

Har ni hört talas om "den milda våren"?

Jag har också en dröm om att den någon gång ska infalla.
Men den här narcissen har gett upp hoppet.

Hållbar hallonsylt

Nu äter vi upp den sista slatten hallonsylt.

 

Sommaren 2015, alltså för ett och ett halvt år sen, plockade jag en hink hallon i min mammas trädgård. Av dem kokade jag hallonsylt. För att inte få den allt för söt halverade jag mängden socker, mot vad som var angivet i receptet jag hittade på nätet.

 

I min enfald tänkte jag att fyra burkar hallonsylt nog skulle gå åt rätt snabbt så även om den konserverande sockermängden inte var så stor, blandade jag ändå inte ner någon citronsyra, atamon eller annat konserveringsmedel. Sylten består alltså av bara hallon och socker.

 

I 19 månader har den sylt som räckt längst stått i kylen. Den har tappat lite av färgen, men inte i smak och framförallt - den har inte möglat!

 

Visst är det lite häftigt att man kan bevara sin skörd såhär länge utan att behöva tillsätta en massa konserveringsmedel!? Och visst är det häftigt att vi inte behövt köpa hallonsylt på så här lång tid?!

 

 

Sylten har tappat färg, men inte smak. Det är bara lite bottenskrap kvar.

 

 

På en nygräddad våffla gör hemkokt hallonsylt sig riktigt bra.

Höstsysslor

Jag är så otroligt tacksam för mina barn. De ställer upp och hjälper mig i trädgården trots att de inte vill, och trots att det är jättekallt och trots att det blåser halv storm och trots att det regnar.
Just trots - är ingenting de uppvisar.

I dag har vi fått massor av viktiga höstsysslor avklarade. De allra viktigaste var att plocka in tomater och kapkrusbär för eftermognad i uterummet. 

De flesta av de italienska busktomaterna på toppen av smultrontornet hann mögla innan jag tog hand om den. Det är synd, för de var utmärkta till grytor och puré, men inte så goda i smaken.

Vårt lilla Aroma äppleträd har inte gett så många äpplen i år heller, men jag är glad att det lever efter angrepp av rådjur, myror och löss.
Och visst är det vackert med läckert röda äpplen mot det gulnande lövverket!

Hösthallonen är fortfarande ätbara.

Grönkålsplantorna är frodigt gröna i sin pallkrage och liknar små palmer. Det känns väldigt svenskt med kål men storleken och utseendet ger ett annat intryck.

I slutet av oktober har varken kart eller blommor på jordgubbsplantorna någon chans att ge skörd, men det bekymrar inte den här plantan som glatt viftar i den hårda vinden.

Tomatgaveln har gjort sitt för i år. Tack och lov att jag har arbetsvilliga barn som hjälper mig att klippa ner plantorna för återbruk i komposten när jag skördat de tomater som finns kvar.

Ett förbrukat getingbo i tomathinken! Varifrån kommer det? Jag är livrädd för getingar men det är inte riktigt lönt att vara rädd i efterskott.

Inte många av spetspaprikorna hann mogna i år, men de gröna är också goda och håller sig många veckor i kylen om jag lägger dem i Tupperwareburkar med räfflad botten.

Årets godaste tomater fick jag på buskarna som växt från frön av en köpt plommonkörsbärstomat inköpt på Willys. Tomaterna i hinkarna blev inte exakt som sin mamma men väldigt goda och ganska skörderika.

En liten, liten dahliaknöl som köpts för en billig peng på Jem&Fix har tillslut blommat men en liten, liten blomma. Det är dags att gräva upp den tillsammans med andra dahliaknölar och hoppas att de ska överleva vinterförvaringen.

 

Höstsilveraxet blommar med gracila, rosa blommor som doftar helt ljuvligt.

En rosa miniros blommar enträget precis bredvid entrén.

En nejlika av något slag envisas med att fortsätta blomma.

Heben som jag köpte för en billig peng på torghandeln inne i stan har fortfarande en blomma kvar. Jag ställer in krukan i ett garagefönster över vintern, så får vi se om den vill överleva.

Det är omöjligt att inte imponeras av den obändiga levnadsviljan i tomater och...

...paprika. De fortsätter att blomma trots att chanserna till frukt är över sedan länge.

Här är årets paprikaskörd. Jag har nog norpat någon fullstor paprika som nästan blivit helt röd, redan tidigare.

Röda och gröna tomater hängs upp i uterummet för en chans att eftermogna.

Syrénhortensian har snart tappat alla blad men blomkolvarna vippar fortfarande romantiskt rosa i vinden.

  

Mina två vita Mårbackapelargoner levererar blommor i en aldrig sinande ström.

 

Surjordsrabattens rosa ros.

Barnen har hjälpt mig att klippa ner monsterkapkrusbäret, avlöva grenarna och sätta de längsta i vas. Kapkrusbär är släkt med tomater och paprika och lika envisa i sin blomning.

Som en ojämn gardin hänger tomaterna från en rundstav i taket i uterummet. Nu återstår att se om de vill eftermogna så som jag hoppas.

Hjälpsamma barn i farten!

De kortare kapkrusbärsgrenarna lägger vi på golvet i uterummet. Kanske eftermognar en del av bären. Kanske inte.

Gräsligt

I dag lyser solen och jag passar på att börja bädda med säsongens sista gräsklipp i pallkragar och hallonrader.

Sonen agerar kompostkvarn och hjälper mig att klippa sönder de hallonpinnar som gett bär i år. Jag har rensat bland sommarhallonen också, och bara lämnat kvar de största pinnarna inför nästa års skörd.

Sonen har också hämtat en hink tallbarr från vägen där det ligger drivvis med guld och bara väntar på att jag ska flytta det till hallonplantorna.
Allra bäst är om man lägger förna i hallonraden. Det är det översta, halvförmultnade jordlagret i en barrskog. Förnan innehåller mycel, svamptrådar som samverkar med hallonplantornas rötter och utvecklar en symbios till gagn för både svamp och hallon. Efter ett antal år kan de ha utarbetat ett så gott samarbete att du får bär som aldrig förr och slipper göda dina hallon. Plantorna blir också mycket mer motståndskraftiga mot sjukdomar.

Gräsklippet ger kvävegödning och det ska inte växterna ha nu på hösten när de förbereder sig för vintervila.
Men gräset ger också skydd mot barfrost så jag gräsar på, men med urskiljning.
Dessutom har jag några pallkragar som bara ska stå tomma över vintern och dem fyller jag med så mycket klipp jag kan så att maskarna får något att leka med i höst och tidig vår.

Rabarberkragen har matats med mer gödning i år än tidigare. Det har slunkit ner både pelleterad hönsgödsel, gräsklipp, rabarberblad och nu ännu mer gräsklipp. Jag har skördat i tre omgångar och det finns fortfarande elefantöronstora blad kvar. Men nu får plantorna använda bladen till att suga i sig säsongens sista klorofyll så nu är det sedan länge färdigskördat.

Höstblomning och höstbär

Om du funderar på att tillföra något nytt i trädgården, så se till att du har något som blommar på hösten.

 

Jag är på något vis ännu gladare över blomningen i vår trädgård under hösten.
På våren och sommaren är det självklart att se blomsterfägring överallt och jag tenderar nästan att bli lite blasé.
Men på hösten är alla färger (som inte är gula, orange eller röda) så oväntade och drar blickarna till sig.

 

Ätbart man kan skörda på hösten gör mig ännu gladare än blommor.
Hittar jag en mogen jordgubbe eller äter en näve hösthallon så är det ännu godare när temperaturen ligger under tio grader än när sommarvärmen sätter sötma till bären.

 

Så satsa på hösten - Det får bli dagens tips!

Alunrotens blommor står sig länge, länge och blir söta små vippor över en falnande rabatt.

Vilken läckerknopp!
En krukros som den omtänksamma dottern förärat sin mor med i födelsedagspresent (eller var det månne på namnsdagen?) blommar en bra bit in på hösten.

Jag känner att jag kanske bildbombat lite väl mycket med syrenhortensiafoton, men så här ljuvlig är den i alla fall just nu, när blomsterklasarna är nedtyngda av fullmatade gammelrosa små papperslika blommor.

Ett hösthallon, fotat i mörkret häromkvällen, ger varken skärpa eller något hissnande konstnärligt intryck, men i min mun gav det desto större utdelning!

En mogen jordgubbe i slutet av september!
Satsa på att köpa plantor med olika blomningstid. Det brukar oftast stå "tidig", "extra tidig", "sen", "medelsen" eller "extra sen" på plantorna. Eller så googlar du dig fram till att hitta olika plantor.
Jag tycker att jordgubbar smakar bäst när de plockas och äts direkt på fyndplatsen och därför är det trevligt att få så lång skördeperiod som möjligt.

Hösthallon...

...Guds gåva till mänskligheten!