Vitlök i såsen

När maken står i köket och lagar mat och plötsligt utbrister:
-Nämen vad synd att vi inte har vitlök! Det ska va vitlök i såsen.

 

...känns det rätt bra att kunna komma insmygandes med två små vitlökar från trädgården.

 

Och jag måste passa på att tipsa om att smaka på vitlöksblasten. Det är jättegott! Nästan lika gott som blasten till gul lök.

 

 

 

Maskägg?

Under krukorna med jordgubbsplantor som jag planterat ut i två av de nya pallkrageodlingarna, har det hängt någon typ av ägg.
Krukorna har bott i en annan pallkrage i väntan på omplanteringen, och haft direktkontakt med jord.

 

Jag har tagit hjälp av kloka människor i några Facebookgrupper för odlare, för att försöka utröna vad det kan vara för ägg.

 

Är det ens ägg eller någon typ av minilökar?

Om det vore lökar skulle det i så fall kunna vara början till nya alliumbollar. Det växer nämligen långa ståtliga allium bakom vinbärsbuskarna alldeles bredvid den pallkrage där jordgubbsplantorna stått. Men hur har i så fall fröna hamnat under krukorna?

 

Det bästa förslaget jag fått av någon annan odlare är att det skulle kunna vara maskägg. Jag har jämfört med en bild på Wikipedia och färg och storlek stämmer någotsånär.
Så nu ämnar jag gå omkring och vara glad över att maskarna förökar sig i mina pallkragar. Det är i alla fall mycket bättre än att oroa sig för framtida marodörer i rödorangea äggförpackningar.

 

 

Äggen är små och hakar fast i virrvarret av gamla rötter och halvförmultnat gräsklipp. Det är knappt att de syns...

...om jag inte zoomar in lite. Den som kisar kan faktiskt se en daggmask som gömt sig bland skröfset.

Hur ska jag göra med lupinerna?

I en av pallkragarna i vår trädgård växer det lupiner sedan flera år tillbaka. Jag har fröledes flyttat med dem från vårt förra boende, med en liten omväg via Trulsegården.

 

Lupinerna är enligt uppgift riktigt fina, "äkta" holländska lupiner och ska kunna bjuda på allehanda häftiga färgkombinationer.

Och det har de gjort under många säsonger, men nu börjar de återgå till sin vilda variant och orkar inte prestera bättre än de där vanliga lila och rosa som man ser överallt utmed vägkanterna.

 

Jag är sugen på att kapa det lilla lupinhavet, slänga på lite ny jord och så eller plantera grönsaker i pallkragen i stället. Lupiner är ärtväxter som drar ner kväve till rötterna och binder näringen i jorden. Det är en växt man med fördel kan odla fjärde året i en växtföljd, för att boosta jorden inför tre nya år av allehanda växter.

 

Jag känner mig dock lite tvehågsen. De sköter sig själva och behöver precis ingen som helst omsorg från min sida. Varken med näring eller vatten. Jag behöver inte rensa ogräs och jag behöver inte så några frön.

 

Och så är de ju ändå rätt fina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En liftare

Ibland sker mystiska saker.

 

Jag har varit i Skälvum och samlat frön från mina föräldrars trädgård. Fingerborgsblommor och aklejor släppte villigt till.

Fröna har jag spridit ut i en pallkrage som sällskap åt fläderbusken som också kommer från Trulsegården.

 

Vad tror ni blommar i den pallkragen nu?

 

Nä - det är prästkragar.
Jag har absolut ingenting emot dem men jag är liiite förvånad.

 

 

 

 

Har du reflekterat över hur de gula knopparna är placerade i prästkragens mitt. De bildar virvlar och blir lite, lite större ju närmare kanten de kommer.

Spenatsummering

Den 27 mars sådde jag en rad spenat av sorten Matador i en pallkrage.
I dag skördade jag allt som var kvar.

 

Det blev inga mängder men bör räcka till en portion spenatstuvning i alla fall. (Det blev inte spenatstuvning men 2½ liter spenat-och-apelsin-smoothie att dricka på jobbet under kommande vecka.)

Nu planterar jag sent omsider ut gul lök där spenaten växt.

 

Spenat är en verkligt cool växt. Min spenat har rakat i höjden eftersom jag inte skördat den i tid innan blomningen.
Men titta vilken liten rot den har i förhållande till sin längd.

 

En lååång spenatstängel...

 

...med en liiiiiiten rot.

Spenatskörd

Sår man tidigt får man skörda tidigt.
Spenat hör till de grönsaker som funkar fint att så medan jorden fortfarande är kall. Fröna väntar snällt på lagom groningstemperatur och håller inte på och fånar sig med att ruttna bort eller tappa livsgnistan.

Nu blommar min spenat. Spenatblommor är söta att titta på, men det är ju inte för blommornas skull jag odlar den. Därför slutskördar jag den och tänker att platsen kan användas till gul lök.

Häromkvällen blev det snabbstekt spenat med örtsalt i stället för smör på kvällsmacka. Det står fortfarande en massa spenat i landet men jag hittar säkert på nåt mer gott snart.

Spenaten har växt sig lång och ståtlig mellan vitlöksklyftorna.

Blommande spenat är fint, men inte så gott som den nyutsprungna.

Om jag velat hade jag kunnat vänta till blommorna blir frön, och sparat på mig eget utsäde inför nästa år. Men jag vill inte uppmuntra de gener som får spenaten att blomma innan jag hunnit äta upp den, så därför drar jag hellre upp plantorna med rötterna och låter blommorna gå i komposten.

En skål spenat. Bladen blir väldigt mycket mindre efter en dust med stekpannan.

Sådärja!
Samma mängd spenat som på den förra bilden. Alldeles lagom mycket för att täcka en macka.
Eftersom jag stekt spenaten i rapsolja blir smaken mjuk och smörig och kan ersätta smöret på smörgåsen. Med en skiva ost på toppen blir det en perfekt kvällsmat.

Rabarber

I år växer rabarbern över alla bredder.
I alla fall långt över en pallkrages både bredd och längd.

 

I dag är det Sveriges nationaldag och vi firar med att klippa gräset. I år är det Irma som tjänar pengar genom att köra gräsklipparen. Hon kan bli en aning irriterad om hon inte riktigt kommer fram till pallkragen för att det hänger stora rabarberblad i vägen. Det är ju förståeligt.

 

Nu har jag varit ute och dragit bort "några" blad som hänger i vägen...

De är både många och stora, året upplaga av rabarber!

 

Dotter med gräsklipparstövlar och rabarber. När solen steker på kan det vara skönt att gömma sig bakom ett rejält solskydd.

 

Rabarberstjälkarna är fortfarande spänstiga och fina i början av juni.

 

 

6½ kg rabarber, som jag inte hinner ta hand om nu. Vad göra?
Jag ber sonen om hjälp att lägga dem i påsar och får med mig en kasse till skolan att dela ut bland hugade spekulanter.

 

Rabarberstjälkar har det goda omdömet att fixa övergången mellan grönt och rött på ett mycket smakfullt sätt. Jag skulle vilja ha ett par byxor som ser ut sådär.

Ny pallkrage

I går kväll började jag anlägga en ny pallkrage.

Jag använder gärna tidningar i botten för att slippa gräva. Med två lager NLT (Nya Lidköpingstidningen) bör inget gräs ta sig igenom. Så småningom blir tidningspapperet jord och pallkragens innehåll får direktkontakt med alla mysiga maskar som finns beredda att göda pallkragens växter.

Jag försöker se till att lite av tidningarna går utanför kragen underkant. Då minskar risken att grässtrå växer in i kragen från utsidan.

När tidningarna är på plats vattnar jag dem. Det är för att de snabbare ska få kontakt med ytan under och börja kväva gräset.

Eftersom vi hade ett gäng grenar från konfirmationen klippte jag ner dem till kvistar och la i botten, ovanpå tidningarna. De tunnaste kvistarna och bladen kommer bli maskmat och de lite tjockare grenarna kommer finnas kvar och fungera som vattenreservoarer en längre tid.

Längre än såhär hann jag inte i går kväll. Nästa steg blir att tömma den använda jorden från förra årets tomat- och paprikaodling ovanpå kvistarna. Så småningom skaffar jag en eller två pallkragar till att ställa ovanpå och fyller på med gräsklipp. Sedan kan jag när jag vill, hälla på en eller två påsar planteringsjord och så blommor eller grönsaker här.

Bra start

Vilken härlig start på en solig dag.
Frukost i uterummet med spenat direkt från trädgården på mackorna.

Snabb tagetes

I lördags sådde jag en sträng tagetes i en pallkrage. I går kväll såg jag att den redan tittat upp.

Ett frö faller till jorden och dör i sin nuvarande form.
På tredje dagen uppstånden i ny gestalt.
Livets under!

P-paus

Solen skiner -
men jag sitter inne och skriver tenta i blankettkunskap.
Barnen tjoar och skrattar medan de filmar en ice bucket challange på verandan -
men jag sitter inne och är frustrerad över platsbrist i tentan.
Maken är ute och går i det vackra vädret -
men jag sitter inne...

 

Äh, nu tar jag en planteringspaus och gräver ner vitlöksklyftor i en pallkrage med jordgubbsplantor.

 

Sedan fortsätter jag plugga tills Niclas ropar att det är dags för en pannkakspaus i trädgården.

 

I kanterna av pallkragen har jorden tinat så pass att det går att peta ner några vitlöksklyftor. I mitten är det fortfarande fruset och jag får lägga vitlöksklyftorna ovanpå jorden och sedan hälla på lite lös jord. Det här är en ren chansning.

 

Pannkakor på muurikkan en lördag i mars. Gräsmattan är fortfarande fjolårsgrå så det är viktigt att se till att inga glödloppor hoppar i väg och antänder trädgården.

Grönkålen i januari

Så här ser grönkålen ut i mitten av januari. Det finns plantor som till synes har dukat under för kölden, och andra som inte tycks förstå att det är vinter.

Att grönkål är bienn (tvåårig) märks på stammen av de två plantor som står närmast huset.

Jag har börjat gilla grönkål mer och mer.
"It grows on me".

Rådjur och vinterväder hjälps åt att ansa grönkålen. Plantorna i pallkragen lever ett tufft liv, men de lever.

Så här vacker är den kål som står i en stor murarbalja närmast huset. Men bara om man lyckas hindra kameran från att tippa ner och fota de vissnande bladen under den palmliknande toppen.

Utmed stammen kommer nya små blad. Ett tecken på att grönkålen egentligen är tvåårig, även om vi oftast låter slutskörda den redan år ett i vårt kalla klimat. Orkar jag ska jag låta plantorna stå kvar ända till våren. Det kan bli spännande att se om de fortsätter skicka ut nya blad hela året.

Vitlök

Lördag förmiddag. Inget regn. Ingen snö. Plusgrader. Tillgång till hjälpsamma barn, tid och utsäde.
Med andra ord: perfekt läge att sätta vitlök.

Jag har en bra pallkrage, två på höjden, där det i somras växte rödbetor, sockerärtor, rosenskära och salladslök.
Salladslöken blev det i princip inget av. Den gillade inte att leva i skuggan av de väldiga rosenskärorna och vi åt bara några få, i omelett.
Sockerärtorna led av ojämn bevattning och fick utfällningar men gick ändå att skörda och frysa in efter förvällning.
Rödbetorna blev små men goda och har gett lite diverse mat som rosa kitch och grönkålssmoothie.
Det blev egentligen rosenskärornas pallkrage på det stora hela. De levde livet och gav mig långvarig njutning med sina vackra blommor högt upp mot himlavalvet.

Nästa säsong siktar jag dock på plats för vitlök och morötter. Jag vet att lök och morötter är en bra kombination att samodla eftersom lökflugan förvirras av morötter och vice versa. Om man uppnår samma goda effekt med vitlök vet jag inte, men det är ju värt att prova.

Tillsammans med min tjänstvilliga avkomma röjde jag pallkragen från det som växt under sommaren. Den starke sonen fick gräva ur all jord för tillfällig förvaring i stora skottkärran (vi har en liten också) och sedan klippte vi sönder alla rosenskärsstammar och la dem tillsammans med annat växtmaterial (till exempel nerklippta hösthallonpinnar) i botten av pallkragen. Ja, helt i botten blev det egentligen inte för där låg annat halvt om halvt nedbrutet material som jag bottnade pallkragen med när jag ställde upp den i början av sommaren.

Ovanpå klippet hällde vi en halv 40-literspåse med "trädgårdsgödsel" och spred ut den. Jag skulle lätt kunnat lägga på mer gödning egentligen men eftersom jag hade en öppnad påse fick det räcka med den. När lökarna börjar växa till våren kommer jag ge ytterligare gödning, kanske i form av pelleterad hönsgödsel och helt klart i form av gräsklipp.

Jorden som legat på vänt i skottkärran lades tillbaka och jag plattade till den lite med baksidan av en kratta.
Sedan var det dags för vitlöksklyftorna. Jag köpte en liten påse med tre vitlökar för 30 kr när det var rea på Lidens för ett tag sedan. Jag tänkte mig att tre lökar borde bli lagom till tre pallkragslånga (120 cm) rader.
Jag hade fel och fick drygt en lök över. De kvarvarande klyftorna borde jag egentligen sätta så fort som möjligt, men tiden rann ut så jag får spara dem tills jag hinner göra i ordning någon ny växtplats.

Det är bra att sätta sin vitlök så sent som möjligt på hösten. Den ska helst inte hinna börja spira av för många plusgrader utan snällt ligga i jorden och vänta på att vårvärmen kommer och väcker den till liv. Man trycker ner klyftorna i välgödslad jord ca 5 cm djupt och med 10-15 cm mellan klyftorna. Bor man i de högre växtzonerna kan de vara bra att täcka jorden med löv, halm eller vad man nu har till hands men jag bor i zon 2-3 och tror att de ska överleva vintern utan täckning. Får jag inspiration kanske jag går ut och krattar ihop lite löv att lägga över, men annars får de klara sig ändå.

Önskas primörlök kan man skörda på försommaren. Vill man ha vitlök att förvara inomhus över vintern är det bättre att vänta till slutet av juli eller augusti när löken hunnit bilda klyftor och ett skyddande skal. Väntar man längre finns risk att klyftorna faller isär och lagringsdugligheten försvinner men då kan man göra vitlökssalt att torka eller frysa in skörden i stället. Förvara i så fall vitlöken väl inpacketerad i frysen, om du inte är så förtjust i vitlök att du vill att bullar och andra bakverk ska ta smak.

Minns ni den där mystiska växten som plötsligt bara dök upp i smultrontornet? Jag vet fortfarande inte vad det var för någonting, men det blev i alla fall en kortvarig gäst. Vintern har gjort slut på livet för det lilla livet.

I den här delen av smultrontornet har jag tidigare odlat vitlök. Jag har fuskat och stoppat ner klyftor från lök jag köpt i livsmedelsbutiken. Det är ingen bra idé. Vitlöken kan bära på virussjukdomar som överlever i jorden i många år efter det att man skördat sin lök. Dessutom är lökarna som är ämnat som mat ofta preparerade för att inte börja gro innan de hunnit hamna i magen (inte efter heller i och för sig...) vilket gör att de inte ger någon skörd. Om vår trädgård drabbats av vitlöksvirus vet jag inte men någon skörd blev det i alla fall knappast. Bara några ynkliga miniklyftor som föll isär.

Här har vi dragit upp allt som växt i pallkragen under sommaren och sonen ska strax till att börja gräva ur jorden. Helst hade jag velat klippa ner rosenskärorna medan de ännu var gröna, för att ge tillbaka mer näring till jorden. Men det är ju det där med prioriteringar... Nu finns det nog inte så mycket näring i de bruna kvistarna, men de tillför ändå luft och struktur till jorden, och det är också värdefullt.

Kan man va annat än gla´ när himlen är blå och det finns tillfälle att få sticka fingrarna i jorden?

Dags att plantera. Tre rader vitlök ska få samsas med två rader morötter. Morötterna går också bra att vinterså har jag för mig. "Jag ska bara" läsa på lite först, och göra såband av fröna. Hinner jag så innan jorden fryser gör jag det, annars väntar jag till våren.

Det blev Topadrome som hamnade i kundkorgen på Lidens. Jag vet ingenting om sorten. Men ger den rejäl skörd och sköter sig för övrigt kan jag kanske spara några klyftor till utsäde inför nästa år. Det enda jag behöver tänka på är att byta växtplats för att minska risken för sjukdomar.

Vattna bör man...

Den 26:te maj sådde jag en dubbelhög pallkrage med salladslök, rosenskära, sockerärtor och rödbetor. Jag har aldrig odlat salladslök eller sockerärtor tidigare. Rödbetor hade jag i trädgården för första gången i fjol och upptäckte att de ju var fantastiskt goda att äta råa.

För att plantorna skulle få växa i fred i pallkragen skruvade jag fast elrörsfästen och klämde ner tre långa elrör. Sen hängde jag över IKEA's tyllgardin Lill och fick mig ett prärievagnsliknande skydd.

I dag tog jag av skyddet och skördade sockerärtorna.
De var inte särdeles fina.
Sorten heter 'De Grace' och hade jag vattnat som jag borde och plockat ärtskidorna när de var lagom klara hade jag säkert fått en graciös skörd men nu hade ärtorna drabbats av ödem som gjort skalen fula.

De ärtor som svällt till normal ärtstorlek är inte så goda och baljorna har jag fått lägga i komposten, men de få sockerärtslika baljor jag faktiskt ändå hittade var precis så där krispiga och läckra som de ska vara. Jag har ägnat kvällen åt att sprita ärtor, blanchera och frysa in.

Och här är dagens lärdom:
*Vattna alltid dina odlingar.
*Skörda i tid.

När tyllgardinen avlägsnats finns det massor av svulliga ärtskidor som borde skördats för länge sen.

Rosenskäran har växt sig manshög, sockerärtorna ligger inte långt efter och nere vid kanten skymtar lite rödbetsblast.

Rosa rosenskära.
Visste ni förresten att man kan äta rosenskära? Ja, jag kanske inte vågar lova att det inte är giftigt men dottern råkade förväxla de dillika bladen med just dill och livade upp min frukost-på-sängen-smörgås med rosenskära på min födelsedag. Jag lever än så i små doser är det i alla fall överlevnadsbart.

Sockerärt med ödem. Ojämn vattning har gjort att cellerna i ärtskidornas ytterväggar gått sönder.

När jag först fick se de märkliga ärtbaljorna trodde jag det var fjärilsägg. Min andra gissning var sockerutfällningar eftersom det vita luddet ser ut som sockerkristaller. Via en grupp på Facebook fick jag dock svaret att det är ödem.

Ödem påverkar inte plantan, bara utseendet på ärtskidorna. Det smakar precis som sockerärter men det kändes ändå inte så kul att äta de drabbade baljorna.

Dags att sprita ärtor.

En skål full av, inte så jättegoda, ärtor.

Här är vad som blev kvar av skörden (alltså det som jag kunde hålla mig från att äta upp) efter att jag rensat, blancherat och spolat kallt vatten på ärtorna. Nu ligger hela plåten i frysboxen och förhoppningsvis ska jag kunna hiva allt i en påse i morgon och sedan kunna ta fram den mängd jag behöver när jag blir lite ärtsugen i vinter.