Spenatsummering

Den 27 mars sådde jag en rad spenat av sorten Matador i en pallkrage.
I dag skördade jag allt som var kvar.

 

Det blev inga mängder men bör räcka till en portion spenatstuvning i alla fall. (Det blev inte spenatstuvning men 2½ liter spenat-och-apelsin-smoothie att dricka på jobbet under kommande vecka.)

Nu planterar jag sent omsider ut gul lök där spenaten växt.

 

Spenat är en verkligt cool växt. Min spenat har rakat i höjden eftersom jag inte skördat den i tid innan blomningen.
Men titta vilken liten rot den har i förhållande till sin längd.

 

En lååång spenatstängel...

 

...med en liiiiiiten rot.

Spenatskörd

Sår man tidigt får man skörda tidigt.
Spenat hör till de grönsaker som funkar fint att så medan jorden fortfarande är kall. Fröna väntar snällt på lagom groningstemperatur och håller inte på och fånar sig med att ruttna bort eller tappa livsgnistan.

Nu blommar min spenat. Spenatblommor är söta att titta på, men det är ju inte för blommornas skull jag odlar den. Därför slutskördar jag den och tänker att platsen kan användas till gul lök.

Häromkvällen blev det snabbstekt spenat med örtsalt i stället för smör på kvällsmacka. Det står fortfarande en massa spenat i landet men jag hittar säkert på nåt mer gott snart.

Spenaten har växt sig lång och ståtlig mellan vitlöksklyftorna.

Blommande spenat är fint, men inte så gott som den nyutsprungna.

Om jag velat hade jag kunnat vänta till blommorna blir frön, och sparat på mig eget utsäde inför nästa år. Men jag vill inte uppmuntra de gener som får spenaten att blomma innan jag hunnit äta upp den, så därför drar jag hellre upp plantorna med rötterna och låter blommorna gå i komposten.

En skål spenat. Bladen blir väldigt mycket mindre efter en dust med stekpannan.

Sådärja!
Samma mängd spenat som på den förra bilden. Alldeles lagom mycket för att täcka en macka.
Eftersom jag stekt spenaten i rapsolja blir smaken mjuk och smörig och kan ersätta smöret på smörgåsen. Med en skiva ost på toppen blir det en perfekt kvällsmat.

Bra start

Vilken härlig start på en solig dag.
Frukost i uterummet med spenat direkt från trädgården på mackorna.

Grönsallad

Oj så gott med en helt nyskördad skål grönsallad till middagen.

Grönkål, spenat, gräslök och persilja ihopsvängd med lyxigt god rapsolja och eget rosa örtsalt.

Är detta något för alla?
Nej, tydligen inte. Det var bara jag som åt.

Spenatsådd

I kväll har jag hunnit ut och sått en rad spenat. Mer än så finns det inte tid till mellan middag, tvätt och plugg.

Men en enda liten pallkragerad med spenat, är bättre än ingen spenat alls!

Dessutom har jag klurat ut att jag kan markera raden med två långa pinnar. Tanken är att spenaten ska växa upp mellan pinnarna. Då kan jag lägga gräsklipp bredvid utan att riskera att de späda spenatplantorna kvävs när det är dags för årets första gräsklippning.

Synd bara att de tre raderna med vitlök, som sattes i november och också finns i den här pallkragen, inte blev utmarkerade på samma smarta sätt!

Vintersådd i uterummet

Det går inte att sticka under stol med att kallsådder är underbara. Lite jord, några frön, en omgång fukt och sen sköter det sig själv under väldigt lång tid.

Tre fina sådder i vårt uterum har kikat upp, broccoli, grönkål och spenat. Plantorna är så gröna, stabila och knubbiga. Inte undra på att man vill odla mer på det här viset.

Spenatsådd

Med 12 plusgrader om dagen och runt 5 minus om natten i uterummet kunde jag inte låta bli utan att så en bytta spenat.

Spenat och bladsallat är sådant som fixar tidiga sådder rätt bra. Blir det väl kallt finns det väv som skyddar.

Det är spännande att se hur tidigt man kan få skörd. Att utnyttja de växter som klarar kyla och rejäla temperaturskillnader är något jag försöker lära mig mer om. Det kan komma till nytta till nästa år, tänker jag. När jag vill locka fler att odla.

Denna spenaten heter "Viking". Gjorde iordning en före detta vindruvsask med plantjord. Inga krusiduller med såjord. Spenat kan sås direkt på friland så varför krångla till det. Jag vattnade på jorden, strödde ut tätt med frön och plattade till. Själva tillplattandet är bra för fröet då det omsluts av jord bättre än utan plattning. Sen kunde jag stänga locket på asken och gå in och laga middag. Allt detta tog mig högst 5 minuter.

Kyliga mornar

Så kom hösten på riktigt! Blåst, regn, underbar höstsol. Allt det bästa av hösten helt enkelt, för jag gillar väder. Väder som känns, ett riktigt oväder är lika härligt för själen som en vacker sommardag.

I morses visade min termometer inte många grader över nollan. Ingen frost men det är inte långt borta nu.

Jag är glad att jag i ett infall täckade min höstsådd med dubbel fiberväv. I början av augusti sådde jag machesallad, rädisor och spenat "Medania". De växer på bra, trots höstväder och att de står i en halvskuggig odlingslåda.

De här växterna växer fint på både tidig vår och höst, och visst är det fint att få skörda från egen odling även när kylan kryper närmare! Just att ha lite framförhållning och odla grönt i omgångar så att odlingsytan aldrig står tom är ett stort utvecklingsområde för mig i min trädgård. Hela min familj uppskattar mer och mer att äta hemodlat och med tanke på den besprutning frukt och grönt är utsatt för av det vi handlar i butik, vill jag gärna minimera det som köps. 

Kyligt utomhus!

Två kompostgaller mot två kvarglömda tomatplantor
 funkar fint som tältram till fiberduken.

Närmast har vi machesalladen, sedan växer rädisorna och skymtande längst bort växer spenaten. Persiljan från julisådden kommer också fint i mitten av lådan. Räknar vi med de gamla tomatplantorna växer här fem sorter. Det är effektivt!

Färsk pasta med kitsch

I kväll lagar jag trädgårdsmat.
Det är både roligt och lite utmanande att gå ut i trädgården, plocka ihop vad man hittar, och försöka skapa något ätbart av det som följer med in i köket.

En odlingsväns största belöning borde ju logiskt sett vara just skörden, men jag tycker det är lika spännande att se hur det växer (om det växer...) och få njuta av växtlighetens alla nyanser. Att kunna äta av det jag sått är liksom mest ett plus i kanten.

Just i kväll satsar jag på några säkra kort eftersom familjen är en aning (läs mycket) mer grönsakskräsen än vad jag är. Med grädde och salt i lagom mängd blir i princip allting gott!

Receptet hittar du under bilderna.

En gul lök (och jag medger att jag är väldigt stolt över den här fina löken) är alltid bra att börja med när man gör grytor, röror eller såser. Lök ger sötma, värme och en rund, fin smak och den gula löken tycker jag är bäst lämpad för uppgiften. Var beredd på att hemodlad lök kan smaka lite mer än köpt och ge mer tårar när man hackar den.
Till min kitschröra tog jag bara en lök som jag delade på hälften och skar varje halva i tunna skivor.
Lök är väldigt lättodlat. Pilla ner en sättlök på våren när det är någorlunda temperatur ute (den lilla sättlöken kan få för sig att ruttna om man sätter den medan det fortfarande är kallt och vått i jorden), vattna lite och vänta på skörd. Välj en planteringsplats med lite djupare jord och blanda gärna ner stenmjöl innan du planterar. Lök gillar mineralerna från stenen och vill också ha en hel del kväve, så att täcka jorden mellan raderna med gräsklipp är en bra idé.
Vid ojämnt väder kan löken gå i blom. Jag upplever inte att det gör någonting för smaken men den lär inte bli lika lagringsduglig och bör därför ätas upp innan vintern. Jag har markerat mina blommande lökar med ett litet grillspett så jag vet vilka jag ska plocka upp först.

Löken fräses i lite olja i en lagom varm stekpanna. Den behöver inte få färg men bli mjuk och lockas att släppa ur sig sina fina smaker.

När löken hamnat i pannan är det dags för morot. Jag har egenodlade morötter i trädgården men de är fortfarande primörsmå och passar bäst färska. En stor morot strimlas ner med potatisskalaren och får också fräsas mjuk en stund.

Det är rödbetorna som spelar huvudrollen i kvällens kitschrosa anrättning.
Min korta rad med rödbetor har fört en tynande tillvaro bredvid de höga sockerärtorna. När jag skördade de senare la jag bladen runt rödbetorna. Det kanske var bra för tillväxten men nu krävs det ett närmare studium för att jag ska kunna avgöra vilka betor som är tillräckligt stora för skörd. Den tiden har man inte när man snabbt ska laga mat till en hungrig familj. Som tur är går det finfint att även använda blasten.

En röd paprika står näst på tur. Den här kommer från affären. Jag har tre plantor med spetspaprika men ingen av frukterna är i närheten av att bekänna färg. Paprikan kärnas ur och delas i lagom chunkiga bitar innan det blir en stunds dans i stekpannan.

Ett grönkålsblad av modell större, rivs i bitar och får också lite stekpannetid.
Allt eftersom jag fräser grönsakerna flyttar jag över dem till en gryta som står på låg temperatur.

Ett knippe spenat och ett knippe vintersallad smälter snabbt ner i den varma pannan.
Påminn mig om att odla mycket mer spenat nästa år. Det är så användbart och gott!

I en grönsaksbaserad pastasås kan man slänga ner vad man än hittar i trädgård och kylskåp. En bottenskyla majskorn som ingen ids äta upp till exempel. Majskornen steker jag inte, utan lägger direkt i grytan.

Medan grönsakerna står och gottar till sig tillsammans i grytan är det tid att fundera på hur man vill smaksätta anrättningen. Det klyschiga uttrycket "bara fantasin sätter gränser" gäller i högsta grad. Prova med färska eller torkade örter, buljonger, vin, allsköns kryddor...
Jag tar vitlökspulver (i brist på färsk vitlök som dumma jag inte odlat i år) och skaldjurskrydda. Kryddorna får fräsa med i grytan en stund för att utveckla full smak. Eftersom det är grädde i såsen så går det att ösa på med ganska mycket kryddor. Naturligtvis smakar man sig fram men jag tar minst en matsked av varje utan att någon av kryddorna blir för dominant.

Ingefära är en av mina favoritsmaker så det klart att jag passar på att smyga ner några skivor färsk. Jag bryr mig inte om att riva dem utan räknar med att de mjukar upp sig och sprider smak ändå.

Så är det dags för grädden. Vill man riktigt lyxa till det är det ännu godare med vispgrädde men även matlagningsvarianten ger god smak. Jag häller i hela paketet och när jag märker att det blir lite för simmigt strösslar jag över en matsked Maizena snabbredning och ger pastasåsen ett uppkok.

Jag smakar mig fram till att röran behöver lite sting och doftar över lite av mitt hemska chilisalt. Förra sommaren provsådde jag några tio år gamla chilifrön från en blandpåse och blev väldigt förvånad när alla tog sig. Ännu mer förvånad blev jag av att alla plantor gav frukt och allra mest förvånad blev jag över att chilifrukterna var så hemskt starka att jag inte kunde använda dem. Jag gav bort över två tredjedelar av skörden och torkade resten och nu har jag chili som räcker livet ut.
Ibland gör jag en liten sats chilisalt i morteln, men det är bäst att hållas utomhus för dammet gör det svårt att andas.
Mängden chilisalt i den här såsen: kanske 1/3-dels kryddmått.

Lite svartpeppar från några drag med pepparkvarnen, och nu börjar kitchsåsen smaka riktigt gott.

Jag tycker det är lättast att få lagom sälta i maten om man tillsätter saltet allra sist. Det går att lura sig själv även då, särskilt om maten man lagat i ordning ska stå till sig en stund innan den serveras, men med mycket kryddor i maten tycker jag det är smartare att salta på slutet eftersom många av de kryddblandningar man köper till stor del består av just salt.
Jag använder ett rosa örtsalt som jag glömt receptet till.

Strax innan servering tillsätter jag protein i form av en burk kräftstjärtar och två paket surimi (fuskcrabsticks). Nu får såsen inte koka mer för då blir sjömaten seg och torr.

Det är serverat!
Färsk pasta med kitsch och några små tomter från hinkodlingen vid västerväggen.