Gul lök

Jag köpte sättlök på Lidens i god tid i våras. Sen "rioriterade (läs glömde) jag bort dem och satte dem inte förrän den 11e juni.

 

Jag uppmuntrar gärna till mentala kullerbyttor och i stället för att gräma mig över "prioriteringen" ser jag nu årets skördemöjligheter som ett av mina odlingsexperiment.

Sättlökarna bor dels i en pallkrage med tagetes och vitlök, dels tillsammans med blåbär och magnolia.

 

Det ska bli riktigt spännande att se om det kan bli något av de här lökarna, trots att jag planterat dem så sent. Påminn mig i oktober, så rapporterar jag hur det gått.

 

 

Det tar på löken

Jag går ut i garaget för att hämta en gul lök till middagen.
Nu är det bara två lökar kvar av den egna skörden. Sen får det bli köpelök igen.
Det gör inte så mycket. Ärligt talat är inte löken från vår trädgård godare än den från affären. Gul lök är dessutom billigt.

Men min egenodlade lök är finare än den köpta, och även om smaklökarna inte känner skillnad så gör sinnet det.
Eget är bäst för själen och hjärtat.

Lördagsnöje

Vilken härlig dag det blev när väl förmiddagsregnet dragit förbi och molnen gett vika för solen.

Under eftermiddagen har jag förlustat mig i trädgården för hela slanten och hunnit med en hel del.

Maken har trimmat våra två tujahäckar och barnen har varit behjälpliga med att räfsa ihop klippet och bädda med det runt vinbärsbuskarna.

Under tiden grävde jag igenom pallkragen där det växt potatis en tredje gång och hittat ytterligare sex larver som fått göra sällskap med de andra 150 i komposten.
Jag samlade ihop jorden och använde det mesta för att plantera en magnolia jag fått av Hanna. Magnolian fick nu äntligen lämna hinken som varit dess hem det senaste året, och flytta till pallkragen som tidigare huserat potatis. Den kommer få dela plats med ett amerikanskt blåbär så småningom.Jag fyllde upp resterande del av pallkragen med gräsklipp och strödde lite jord på toppen.

Sedan tog jag mig an sex rejäla grönkålsplantor som stått i sina små krukor i en jordgubbspallkrage. De skulle egentligen fått flytta för länge sen men det har inte blivit av. Jag grävde ner dem i en egen pallkrage (där jag tidigare övervintrat Hannas magnolia och tre hinkar ormbunkar).
I botten av pallkragen ligger tujaklipp från förra året. Ovanpå klippet finns två lager grästuvor sedan jag grävde en ny rabatt och högst upp ligger ett tjockt lager gräsklipp.
Jag grävde ner grönkålsplantorna med krukorna kvar eftersom rotklumpen under krukan var så stor. Jag grävde mej ner till tujaklippalagret och fyllde på med lite jord från potatislandet innan jag satte ner plantorna, hällde tillbaka den bortgrävda jorden och sedan bäddade in allt i ett nytt lager gräsklipp.

Jag passade på att knô ner gräs kring rabarberplantorna också.

Därefter gick jag loss med sekatören på jordgubbsplantorna.
Jag skördade den gula löken som växt tillsammans med jordgubbarna för att förvirra lökflugan och klippte bort alla revor från jordgubbarna. Revorna planterade jag i en massa plastkrukor och ställde för övervintring under vinbärsbuskarna, lite lagom inbäddade i tujaklippet.
Sedan fyllde jag på med kompostjord kring de sex jordgubbsplantorna som ska stå kvar i pallkragen och bäddade in även dem i gräsklipp.

De skördade lökarna har jag lagt på tidningspapper att torka till i uterummet. Min man Niclas var där och nallade en direkt till kvällsomeletten.

Nu måste jag få erkänna att jag är nöjd med mitt dagsverke.
Det finns massor kvar att göra innan frosten kommer men det är viktigt att hinna njuta lite på vägen mot vinter.

I dag har jag njutit av både hallon, solmogna tomater och de svarta vinbär jag medvetet lämnade kvar på busken när jag plockade av dem i juli.

Det finns två handfull kvar med bär på svarta vinbärsbusken. De är ofattbart söta och smakfulla nu när de fått lapa åt sig så mycket sol.

Det är toppen med tomater!

Magnolian är planterad. Som den fått vänta! Ända sedan syster Hanna grävde upp plantan i fjol har den levt i den gröna hinken som står borta vid vinbärsbusken. Jag har trott att plantan varit död efter vinterförvaringen i en pallkrage, och när det visade sig att den överlevt var jag nära att ta död på den igen, med för mycket vatten. Nu hoppas jag att den inte fick en chock av att få bo så fint, så att den dör för tredje gången.

I april och september är det bra tid att klippa tujahäcken i vår landsända. Maken har gått med den eldrivna häcksaxen och gjort ett bra jobb.

Barnen har bäddat runt vinbärsbuskarna.

Nu kommer de klara vintern bättre med lite mer skydd över rotsystemet.

Maskarna har fått något nytt att tugga på.

Vattenavdunstningen minskar med ett skyddande täcke.

Ogräset har inte en chans att etablera sig när det inte finns någon bar jord att ta fäste i.

Sex rejäla grönkålsplantor har fått flytta till egen krage. Dessutom flyttade jag över tre småttingar också. Jag är nästan mest spänd på att se om de små plantorna klarar sig och kan leverera skörd.

Gul lök har skördats från jordgubbspallkragen. Nu ligger löken på tork på tidningspapper i uterummet. Jag tror jag ämnar förvara dem i en papperskasse i uterummet eller garaget i vinter.

En rejäl upprensning bland det som blev kvar i pallkragen efter att grönkål och lök fått flytta vidare. I den rosa korgen ligger plantor som ska förflyttas till krukor och förhoppningsvis bli nya plantor till våren.

Färsk pasta med kitsch

I kväll lagar jag trädgårdsmat.
Det är både roligt och lite utmanande att gå ut i trädgården, plocka ihop vad man hittar, och försöka skapa något ätbart av det som följer med in i köket.

En odlingsväns största belöning borde ju logiskt sett vara just skörden, men jag tycker det är lika spännande att se hur det växer (om det växer...) och få njuta av växtlighetens alla nyanser. Att kunna äta av det jag sått är liksom mest ett plus i kanten.

Just i kväll satsar jag på några säkra kort eftersom familjen är en aning (läs mycket) mer grönsakskräsen än vad jag är. Med grädde och salt i lagom mängd blir i princip allting gott!

Receptet hittar du under bilderna.

En gul lök (och jag medger att jag är väldigt stolt över den här fina löken) är alltid bra att börja med när man gör grytor, röror eller såser. Lök ger sötma, värme och en rund, fin smak och den gula löken tycker jag är bäst lämpad för uppgiften. Var beredd på att hemodlad lök kan smaka lite mer än köpt och ge mer tårar när man hackar den.
Till min kitschröra tog jag bara en lök som jag delade på hälften och skar varje halva i tunna skivor.
Lök är väldigt lättodlat. Pilla ner en sättlök på våren när det är någorlunda temperatur ute (den lilla sättlöken kan få för sig att ruttna om man sätter den medan det fortfarande är kallt och vått i jorden), vattna lite och vänta på skörd. Välj en planteringsplats med lite djupare jord och blanda gärna ner stenmjöl innan du planterar. Lök gillar mineralerna från stenen och vill också ha en hel del kväve, så att täcka jorden mellan raderna med gräsklipp är en bra idé.
Vid ojämnt väder kan löken gå i blom. Jag upplever inte att det gör någonting för smaken men den lär inte bli lika lagringsduglig och bör därför ätas upp innan vintern. Jag har markerat mina blommande lökar med ett litet grillspett så jag vet vilka jag ska plocka upp först.

Löken fräses i lite olja i en lagom varm stekpanna. Den behöver inte få färg men bli mjuk och lockas att släppa ur sig sina fina smaker.

När löken hamnat i pannan är det dags för morot. Jag har egenodlade morötter i trädgården men de är fortfarande primörsmå och passar bäst färska. En stor morot strimlas ner med potatisskalaren och får också fräsas mjuk en stund.

Det är rödbetorna som spelar huvudrollen i kvällens kitschrosa anrättning.
Min korta rad med rödbetor har fört en tynande tillvaro bredvid de höga sockerärtorna. När jag skördade de senare la jag bladen runt rödbetorna. Det kanske var bra för tillväxten men nu krävs det ett närmare studium för att jag ska kunna avgöra vilka betor som är tillräckligt stora för skörd. Den tiden har man inte när man snabbt ska laga mat till en hungrig familj. Som tur är går det finfint att även använda blasten.

En röd paprika står näst på tur. Den här kommer från affären. Jag har tre plantor med spetspaprika men ingen av frukterna är i närheten av att bekänna färg. Paprikan kärnas ur och delas i lagom chunkiga bitar innan det blir en stunds dans i stekpannan.

Ett grönkålsblad av modell större, rivs i bitar och får också lite stekpannetid.
Allt eftersom jag fräser grönsakerna flyttar jag över dem till en gryta som står på låg temperatur.

Ett knippe spenat och ett knippe vintersallad smälter snabbt ner i den varma pannan.
Påminn mig om att odla mycket mer spenat nästa år. Det är så användbart och gott!

I en grönsaksbaserad pastasås kan man slänga ner vad man än hittar i trädgård och kylskåp. En bottenskyla majskorn som ingen ids äta upp till exempel. Majskornen steker jag inte, utan lägger direkt i grytan.

Medan grönsakerna står och gottar till sig tillsammans i grytan är det tid att fundera på hur man vill smaksätta anrättningen. Det klyschiga uttrycket "bara fantasin sätter gränser" gäller i högsta grad. Prova med färska eller torkade örter, buljonger, vin, allsköns kryddor...
Jag tar vitlökspulver (i brist på färsk vitlök som dumma jag inte odlat i år) och skaldjurskrydda. Kryddorna får fräsa med i grytan en stund för att utveckla full smak. Eftersom det är grädde i såsen så går det att ösa på med ganska mycket kryddor. Naturligtvis smakar man sig fram men jag tar minst en matsked av varje utan att någon av kryddorna blir för dominant.

Ingefära är en av mina favoritsmaker så det klart att jag passar på att smyga ner några skivor färsk. Jag bryr mig inte om att riva dem utan räknar med att de mjukar upp sig och sprider smak ändå.

Så är det dags för grädden. Vill man riktigt lyxa till det är det ännu godare med vispgrädde men även matlagningsvarianten ger god smak. Jag häller i hela paketet och när jag märker att det blir lite för simmigt strösslar jag över en matsked Maizena snabbredning och ger pastasåsen ett uppkok.

Jag smakar mig fram till att röran behöver lite sting och doftar över lite av mitt hemska chilisalt. Förra sommaren provsådde jag några tio år gamla chilifrön från en blandpåse och blev väldigt förvånad när alla tog sig. Ännu mer förvånad blev jag av att alla plantor gav frukt och allra mest förvånad blev jag över att chilifrukterna var så hemskt starka att jag inte kunde använda dem. Jag gav bort över två tredjedelar av skörden och torkade resten och nu har jag chili som räcker livet ut.
Ibland gör jag en liten sats chilisalt i morteln, men det är bäst att hållas utomhus för dammet gör det svårt att andas.
Mängden chilisalt i den här såsen: kanske 1/3-dels kryddmått.

Lite svartpeppar från några drag med pepparkvarnen, och nu börjar kitchsåsen smaka riktigt gott.

Jag tycker det är lättast att få lagom sälta i maten om man tillsätter saltet allra sist. Det går att lura sig själv även då, särskilt om maten man lagat i ordning ska stå till sig en stund innan den serveras, men med mycket kryddor i maten tycker jag det är smartare att salta på slutet eftersom många av de kryddblandningar man köper till stor del består av just salt.
Jag använder ett rosa örtsalt som jag glömt receptet till.

Strax innan servering tillsätter jag protein i form av en burk kräftstjärtar och två paket surimi (fuskcrabsticks). Nu får såsen inte koka mer för då blir sjömaten seg och torr.

Det är serverat!
Färsk pasta med kitsch och några små tomter från hinkodlingen vid västerväggen.