Gul lök

Jag köpte sättlök på Lidens i god tid i våras. Sen "rioriterade (läs glömde) jag bort dem och satte dem inte förrän den 11e juni.

 

Jag uppmuntrar gärna till mentala kullerbyttor och i stället för att gräma mig över "prioriteringen" ser jag nu årets skördemöjligheter som ett av mina odlingsexperiment.

Sättlökarna bor dels i en pallkrage med tagetes och vitlök, dels tillsammans med blåbär och magnolia.

 

Det ska bli riktigt spännande att se om det kan bli något av de här lökarna, trots att jag planterat dem så sent. Påminn mig i oktober, så rapporterar jag hur det gått.

 

 

Ny växt av gammal stubbe?

När selleristjälkarna blivit smak och utfyllnad i köttfärssåsen (dottern tyckte det blev knaprigare med selleri...) satte jag ner stubben som blev kvar, i ett glas, fyllde en aning vatten i botten och inväntar nu eventuella mirakler.

Kommer det månne växa ut nya stjälkar?
En liten, liten grön kvist kan i alla fall redan anas.

Mogningsexperiment

Innan första frosten klippte jag ner kapkrusbäret som växt i en stor murbruksbalja nedanför köksfönstret.

Jag ville försöka få så många bär som möjligt att eftermogna i uterummet. Och samtidigt passade jag på att göra ett litet experiment.

Jag la några höljen på en bricka, utan kvist kvar. Övriga bär lät jag sitta kvar på sina grenar och jag drog bort alla energislukande blad. Hälften av grenarna satte jag i en stor vas, fylld av vatten, och andra hälften la jag helt sonika på golvet.

Experimentet går ut på att se hur kapkrusbären eftermognar bäst.

Nu har det gått ett bra tag och jag tror jag är mogen (!) för en utvärdering.

De kapkrusbär som legat utan kvistar på en bricka har mognat sämst. På vissa av dem har höljet blivit blekt och fått mig att tro att bäret är moget, men när jag öppnat höljet har det ändå varit ett grönt bär inuti.

Grenarna som stått i en vas med vatten gav till en början bäst resultat. Bär mognade och trillade ner på golvet och var gula och fina innanför sitt prassliga hölje. Men det var inte så många bär som mognade. Nu står vasen med sina kvistar där mest som en prydnad.
Jag gissar att vattnet fick växten att tro att den fortfarande levde och skulle kunna fortsätta växa och utvecklas, men sen, när den inte fick någon näring, gav den upp och det hände inget mer.

Kapkrusbären som sitter på de grenar som ligger på golvet gav till en början inga mogna bär, men nu har det börjat hända en hel del och med ca fyra-fem dagars mellanrum kan jag gå dit och skörda mig en näve gula kapkrusbär.

Nu ämnar jag hälla ut vattnet ur vasen och se om jag kan hitta en plats för den inomhus för att prova om rumstemperatur kan påskynda mogningsprocessen.

Presentation

Hej!

Jag är den äldsta av systrarna som bloggar här, och i mitt första inlägg tänker jag berätta hur jag blev intresserad av trädgårderande.

Jag tror det är trädgården som föder trädgårdsintresset. Så har det i alla fall varit för mig. Kanske för dej också?

När jag var liten fick jag ett eget hörn i mammas köksträdgård där jag kunde få odla vad jag ville. Premisserna var desamma som när mamma bakade och jag ville prova att göra ett eget recept.
"Du får använda vilka ingredienser du vill, men du måste äta upp det du bakar."

Jag har använt samma taktik på min egen dotter. Men medan hon gjorde en ätbar vulkankaka med kakao, socker, bakpulver, smör och mjöl (hur kan jag ha begåvats med en så klok tös?) blandade jag havregryn med salt och ketchup!
Jag kan lova att det smakade lika hemskt som det låter, trots att jag använde de tre ingredienser jag gillade bäst.

Jag tänkte likadant när jag fick chansen att så något ätbart i den grå jorden bredvid vårt röda hus.
Jag sådde det jag gillar bäst - vattenmelon!
Min mamma avrådde mig naturligtvis. Vattenmeloner växer inget vidare på friland. De behöver värme, helst växthus. Men jag ville prova. Vad händer om man stoppar ett litet blankt frö i jorden, vattnar och väntar?

Det blev inga vattenmeloner. Jo, jag fick faktiskt en, stor som en ärta, besk som citronskal. Jag åt snabbt upp den och bestämde mig för att aldrig odla någonting igen.

När jag flyttade hemifrån, till en liten lägenhet i ett privathus, fick jag en färdigplanterad balkonglåda av min mormor. I lådan fanns både blommor och smultron. Jag åt ett smultron då och då under hela sommaren och vattnade pliktskyldigt min balkonglåda. Men jag blev ganska besviken när smultronplantorna frös ihjäl där ute på balkongen under vintern. Nästa sommar stod balkonglådan tom.

Mitt nästa boende blev en större lägenhet. Även den med balkong. Balkonglådan följde med och jag sådde en påse blandade slingerväxter som ett första experiment. Det varma söderläget tog effektivt kål på den lilla växtlighet som kom upp. Särskilt som jag brukade glömma den där lilla detaljen med att vattna. Julstjärnan som jag ställde ut i sin kruka trivdes desto bättre och jag fick plötsligt blodad tand. Jag läste på lite om hur man kan dra upp plantor av fruktkärnor och satte på försök en avokadokärna. Det blev ett helt litet träd och var under flera år min bästa skrytväxt. Tyvärr strök det med när första barnet föddes och jag glömt att be maken vattna blommorna medan jag låg på BB.

Vid det laget hade vi flyttat till en bostadsrätt; ett parhus med egen trädgård. Pensionärsparet som bott där innan oss var duktiga trädgårdsmänniskor så vi ägnade de första åren med att lägga igen flera rabatter. Men så hände det där som jag tror händer de allra flesta som blir med trädgård.

Trädgården föder trädgårdsintresset!

Jag blev plötsligt sugen på att plantera. Det började med tre krukor på farstukvisten, och balkonglådan som fortfarande hängde med. Det fortsatte med några bärbuskar och slutade inte förrän jag fyllt uteplatsen med 10-litershinkar med potatis, tomater och physalis. Physalisen hann visserligen aldrig få någon mogen frukt men de kraftiga plantorna blev i alla fall ett bra insynsskydd vid altanen.

I dag bor vi i egen villa på en nästan tusen kvadratmeter stor tomt.
När vi byggt färdigt huset och det blev dags för trädgården började vi med en stor gräsmatta, två rabatter vid entrén och tre fruktträd på baksidan. Sakteliga har jag utökat odlingsmöjligheterna. Jag har en man som anser att det egentligen räcker om man har en välskött gräsmatta, så jag skyndar långsamt. Om sanningen ska fram så njuter jag nästan lika mycket av att fantisera om, och planera för kommande projekt och experiment, som att genomföra dem.

Men det där med experimenterandet är lika viktigt i dag som när jag var liten och sådde mina första melonfrön. Jag vill lära mig, se vad som händer om man gör si eller så. En utebliven skörd lär mig lika mycket som en lyckad.

Den här systern lägger tonvikt på att odla ätbart.
Välkommen att följa med i mina tankar och idéer. Somliga är troligtvis galna och ogenomförbara men några kan säkert lyckas.
Kanske lär du dig något nytt och om inte hoppas jag i alla fall kunna bjuda på ett skratt.

/Kristina Zettervall