Tar tillbaka

Minns ni att jag å det närmaste gjorde narr av syster Hanna när hon la lagerblad i krukan på nyplanterade växter? Jag trodde inte att det skulle funka efter att själv ha provat både tändstickor och snus utan resultat.

Men experimentlysten som jag är så provade jag förstås så fort jag upptäckte den första myggan i krukan med fikon som står i uterummet.
Strax därefter hittade jag dock en sorgmygga sittandes på ett av lagerbladen och insåg att jag hade rätt. Lagerblad och sorgmyggor kan ingå fredlig samexistens.

När jag vattnade fikonplantan i morse innan jag gav mig av till skolan slog det mig att jag faktiskt inte sett några sorgmyggor nervöst svävande runt fikonet. Och inte i någon av pelargonerna heller.
Kan det vara så fantastiskt att lagerblad motar undan dessa eländiga kreatur utan att de för den skull flyttar vidare till nästa kruka?

Påminn mig om att jag måste prova även nästa vår.

Lyckat kaffeexperiment

Experimentet med överblivet kaffe i vattnet till pelargonerna har fungerat över förväntan.

Mina vita Mårbackapelagoner mår väldigt bra i uterummet just nu.

Sorgmyggor

Jag testar syster Hannas knep och lägger lagerblad på jorden hos fikonplantan. Det ska hålla sorgmyggorna borta.

Min fula fikonplanta brukar härbärgera sorgmyggor. Kan några lagerblad ta kål på dem vore det bra. Fikonet står i uterummet tillsammans med två pelargoner. Ofta får de sällskap av några sådder frampå vårkanten.

Sorgmyggorna gör ingen skada som vuxna. Det är deras glupska larver jag skyr. Och vuxna individer ger som bekant upphov till ägg som förvandlas till larver.

Larverna lever i jorden och livnär sig på rötter. Allra helst rötterna till späda plantor som inte har så gott om rötter.

Fikonplantan är etablerad och har gott om rötter. Om några sorgmyggelarver vill knapra lite gör inte så mycket. Men får de vuxna sorgmyggorna nys om att det vankas späda plantor flyger de genast iväg och lägger sina ägg där i stället. De vill så klart ge sin avkomma bästa möjliga förutsättningar.

Så nu har jag lagt lagerblad i fikonkrukan så fort jag upptäckt den första lilla sorgmyggan.

Det är dock inget fungerande knep. När jag tittar till den fula fikonplantan sitter en sorgmygga på lagerbladet och flinar åt mig.

 

Det är nästan omöjligt att se den, den lilla, lilla sorgmyggan som sitter på lagerbladet och skrattar åt mina fruktlösa försök att utrota, eller åtminstone jaga bort den.

Kapkrusbären

Tänk att de här prasseltorra grenarna som ligger på golvet i uterummet, fortfarande levererar goda kapkrusbär till mig.
Det är rätt häftigt ändå!

 

 

Mogningsexperiment

Innan första frosten klippte jag ner kapkrusbäret som växt i en stor murbruksbalja nedanför köksfönstret.

Jag ville försöka få så många bär som möjligt att eftermogna i uterummet. Och samtidigt passade jag på att göra ett litet experiment.

Jag la några höljen på en bricka, utan kvist kvar. Övriga bär lät jag sitta kvar på sina grenar och jag drog bort alla energislukande blad. Hälften av grenarna satte jag i en stor vas, fylld av vatten, och andra hälften la jag helt sonika på golvet.

Experimentet går ut på att se hur kapkrusbären eftermognar bäst.

Nu har det gått ett bra tag och jag tror jag är mogen (!) för en utvärdering.

De kapkrusbär som legat utan kvistar på en bricka har mognat sämst. På vissa av dem har höljet blivit blekt och fått mig att tro att bäret är moget, men när jag öppnat höljet har det ändå varit ett grönt bär inuti.

Grenarna som stått i en vas med vatten gav till en början bäst resultat. Bär mognade och trillade ner på golvet och var gula och fina innanför sitt prassliga hölje. Men det var inte så många bär som mognade. Nu står vasen med sina kvistar där mest som en prydnad.
Jag gissar att vattnet fick växten att tro att den fortfarande levde och skulle kunna fortsätta växa och utvecklas, men sen, när den inte fick någon näring, gav den upp och det hände inget mer.

Kapkrusbären som sitter på de grenar som ligger på golvet gav till en början inga mogna bär, men nu har det börjat hända en hel del och med ca fyra-fem dagars mellanrum kan jag gå dit och skörda mig en näve gula kapkrusbär.

Nu ämnar jag hälla ut vattnet ur vasen och se om jag kan hitta en plats för den inomhus för att prova om rumstemperatur kan påskynda mogningsprocessen.

Skörd på nära håll

I dag har jag sett de första flingorna försiktigt fladdra förbi fönsterrutan. Det är några få plusgrader, blåsigt och helt enkelt riktigt höstruskigt ute.

Jag tillhör inte den kategori människor som odlar för att de älskar att vara ute i ur och skur. Nej, jag lockas snarare av att så, sköta om och skörda.

Därför njuter jag lite extra en sån här morgon när jag kan gå ut i uterummet och plocka in några tomater och kapkrusbär att komplettera frukosten med. Där hänger, står och ligger nämligen den skörd som ännu inte var mogen men som jag med barnens hjälp kunde bärga innan vädret blev allt för otrevligt.

Nu eftermognar tomater och kapkrusbär i sin egen takt och jag kan enkelt vittja fångsten allt eftersom.

Ingen lus i mitt hus

Linda med bloggen Växthusliv, har just gett mig ett tips om hur jag kan förbereda mina två pelargoner innan de får flytta in i uterummet för vinterförvaring.

För att slippa eventuella löss som kan få för sig att vilja följa med in från kylan, ska jag spraya plantorna med en lösning av vatten, såpa, t-sprit och bikarbonat.
Det är inte dags riktigt än, men väderprognosen spår fallande temperaturer till nästa helg så innan dess borde jag gå loss med sprayflaskan och upplåta plats åt mina svällande pelargoner.

Inflyttningsfest

I morse fick dagliljorna flytta in i uterummet.

Jag vet inte hur köldtåliga de är men jag vill gärna få möjlighet att njuta av dem ett tag till. Det är så vackra med sina gracila kronblad med schatterad färgsättning.

Och så doftar de helt enkelt ljuvligt.
Så varför sprida doften för vinden i stället för att låta den fylla upp uterummet?

Det finns mycket mer att flytta in. Pelargoner, kapkrusbär, tomater, paprikor och dahlior.
Men de får vänta. Skolarbetet går före. Det är tråkigt att vara förståndig, men förståndigt...