Åkerdikt

Nyplöjd ligger åkern och väntar
tills hösten på vinterdörren gläntar.
Fåra vid fåra av brunaste mull,
rispor av plogen i jordskorpans hull.

Snart ska var jordkoka sprängas
men maskarna slipper att trängas
för vatten blir is i en långsam explosion.
Ljudlöst arbetar vintern, utan pardon.
Blottlagd jord i rad efter rad
där kylans makter går i parad.

För bonden vet vad han gör
när han traktorn över gärdena kör.
Han jobbar tillsammans med årstiders gång,
för blodet sjunger naturens sång.
När flyttfåglars streck fyller rymden med vingar
vänder bonden sin plog och jorden betvingar
till välväxt och skörd av vete och råg
som bonden i spåkulan redan såg.

Han tänker ej bara på arbetets möda,
han längtar till sommarens svajande gröda.
För honom är plogfårans linje en pil
som pekar på skördefests glädjerus-il.

Och när plogbillan vänt den sista tuvan
får bonden släppa loss frihetsduvan
för då är han fri från marken ett tag
medan frostsprängarisen slår sitt slag
och tar jobbet från bonden som äntligen kan rasta
och bördorna från ryggen får kasta.

Ett Tack! till naturen
för att jag är buren
i årstiders famnar
närhelst jag hamnar
på nyplöjda åkrar, i näringsrik mull
som ger sina skördar för människans skull.

Skälvumsåker.

En gammal ek

På en ö i Vänern löper en stig
som trampas av djur och av dig och av mig.
Stigen går över mossa och ris,
genom vass, över berg, genom solbelyst dis.
Bredvid stigen öppnar sig plötsligt en glänta
där skogen är djup och intet ljus är att vänta.

I gläntan tronar en ensam ek

som under århundraden följt trollsländors lek.

Eken är naken, avklädd och kal

fastän höst ännu ej tagit sommarens sjal.

Barken är sprucken, med mossa i såren

som utgör det enda gröna om våren.

Träet har ljusnat till silvergrått,

som håret på mänskor som många år fått.

Förundrad står jag vid ekens fot

och förnimmer; i myllan finns ändå en rot

som inte har kraft att ge livet åter

men som håller fast när höststormar låter

vindarna vina i krona och grenar

och som borrat sig djupt mellan grus och stenar.

I vördnad för årsringars mängd under barken

böjer jag huvudet ödmjukt mot marken.

En hälsning den passerande vandraren gav

en ek, i en glänta, på en ö, i ett innanhav.