Än finns det blåbär kvar

Det börjar ta på bären nu.

Jag har plockat av och fryst in en del men Puttebusken har fortfarande bär nog att förse oss med frukost.

En tallrik cornflakes, müsli, mjölk och blåbär är en väldigt trevlig start på dagen.

Putte

Vi har en enda blåbärsbuske i trädgården och jag har definitivt skrivit upp fler på min mentala önskelista.
Jag köpte vår Putte för sex-sju år sen och trodde då att det var ett amerikanskt blåbär. Senare har jag fått veta att det är en svensk hybrid, alltså en korsning. Jag har inte hittat information om vad det innebär att den är svensk, eller vad den korsats med, men för den amerikanska delen av korsningen står i alla fall ett blåbär som kallas "angustifolium".
Angustifolium är mycket härdig och växer långt norrut i Amerika. Blommorna är vita och sitter i klasar. Buskarna är bara 30-45 cm höga. De trivs i både torvjord och sand och pH:t ska helst ligga mellan 2,8 till 6,0.
Putte blir däremot 70 cm hög och har enligt beskrivningen små, goda bär. Det är en utmärkt sort för hemträdgården. Här finns bra information om skötsel och en förteckning av olika sorters amerikanska blåbär och hybrider.

Jag är lite reaförtjust så jag passade på att köpa Putte när det var nedsatt pris även på stora buskar. Putte gav därför skörd redan första året. Då fick jag ett (!) bär. Numera blir det fler.
Svärmor brukar ha koll på hur mycket hon plockar av olika bär i trädgården. Jag skulle egentligen vilja göra som svärmor. Det skulle vara kul att kunna jämföra år från år och kanske till exempel veta att "det året jag vattnade extra mycket så blev det mer bär", eller "det året jag gav Putte Guldvatten i stället för rhododendrongödning blev det mycket större bär" men jag har viss självkännedom och eftersom jag är en sådan där person som kan få för mig att räkna och skriva upp och jämföra in absurdum, så övar jag mig faktiskt i att inte mäta och räkna. Dessutom - om jag skulle räkna litrar eller väga gram, så skulle jag bli stressad av att veta att jag inte vet hur mycket som försvinner när jag och dottern står där och småäter.

För det gör vi.
Efter middagen kan Irma säga:
-Kom mamma, så går vi och äter efterrätt på blåbärsbusken!

När det är säsong brukar jag plocka några deciliter på kvällen och ta med till jobbet tillsammans med linfrö, vetekli, några blandade nötter och yoghurt. Gott och bra för magen!

 

För att ge bästa möjliga förutsättningar för en blåbärsbuske, vare sig den är helt igenom amerikanare eller av hybridslag, så ska den helst planteras i torv eller speciell surjord.
Det finns också särskild gödning som passar för surjordsväxter. Oftast är det en bild på blommande rhododendron på förpackningen (en annan surjordsväxt). Jag brukar slänga på en näve rhododendrongödning på våren, när busken börjat vakna till liv. Egentligen ska man helst mylla ner gödningen också, men det växer vårlökar och marktäckande murgröna under vår buske så jag struntar i det där myllandet. 

 

När busken fått några år på nacken mår den bra av att gallras ur så att man klipper bort de allra äldsta grenarna nere från basen. Det görs tidigt på våren.
Det skär i hjärtat att ta bort grenar som kan ge bär, och hos mej har det skurit så svårt att jag inte haft hjärta att kapa en hel gren än. Jag har bara klippt bort uppenbart döda kvistar.

För att få så mycket bär som möjligt ska man vattna busken på våren, när den blommar. Gärna 30-50 liter om dan. Jag brukar köra ner rotvattnaren och låta den stå på tills vattnet trycks upp och börjar flöda ut på gräsmattan.
 

Nedan finns bild på hur stora bär Putte i vår trädgård kan ge. Amerikanska blåbär kan med lätthet leverera ännu större. Det är väldigt lyxigt att, utan att ens behöva kröka rygg, kunna plocka sig en tallrik. Lite extra lyxigt är det att det bara är damerna i familjen som uppskattar de här blåbären. De smakar ju inte som "vanliga" blåbär och man kan inte göra blåbärspaj av dem för de saftar sig inte så och är inte alls så sura som dem man plockar i skogen. Men som dekoration och till morgonflingorna eller för att göra som jag och lyxa till det lite extra med vaniljyoghurt är det perfekta bär.

En sak har Puttebären dock gemensamt med vanliga blåbär. Man blir lika hård i magen!

 

Stora, fina, söta, goda Puttebär.

Irma har dekorerat sin födelsedagskalastårta med gräddsprits och Puttebär.

I år kom hösten tidigt. Putte har fantastiskt fina höstfärger, men det känns ju lite onödigt med röda blad innan bären är blå. Bilden är tagen i juli 2016.

Fjolårets sista bär, i oktober 2015.

Blåklintssaft

Under sommarens semesterresa norröver hamnade vi på Norra Stadsbergets Friluftsmuseum i Sundsvall. I en söt butik med diverse delikatesser hittade jag en flaska blåklintssaft.
Jag har aldrig hört talas om blåklintssaft och inte ens reflekterat över huruvida blåklint är ätbart eller inte. Jag köpte ingen flaska men eftersom jag lider av en släng experimentlusta så ville jag naturligtvis prova att safta själv.
Efter idogt googlande utan resultat bestämde jag mig för att höfta fram ett eget recept.
 

Jag har en rad klint med olika färger i en pallkrage. De var väldigt fina som nyutslagna men sen tog de över hela pallkragen och vräkte sig ut på gräsmattan. Nu behöver de verkligen dras upp för att lämna plats till morötterna som gömmer sig under dem. Men innan jag gör det vill jag klippa av fröställningarna och spara till nästa år. Det behöver alltså bli några dagar med uppehållsväder för att det ska vara lönt att samla frön, och just regnfria dagar har blivit en bristvara under augusti.

Om saften ska kunna bli bra så småningom så måste jag nog så experimentmaterial nästa vår också.
 

När jag samlade på mig blommor till saften tog jag alla som såg lagom utslagna ut. Jag klippte av dem med lite skaft kvar för att ha något att hålla i när jag repade av kronbladen. Jag vet ju faktiskt inte om det bara är kronbladen som används, men jag smakade mig fram och hela blomman var inte så god. (Inte helt tokig heller faktiskt, men det kändes i alla fall inte helt rätt.)
Om du får för dig att själv göra blåklintssaft så ska du få ett tips. Sätt bunken i knät när du repar av kronbladen så får du inte ont i axlarna.
Det tar tid att repa av blommorna men antingen väljer man att se det som terapi eller så struntar man i det och åker till Sundsvall och köper sig en dyr flaska.
Det finns dock en viss vits med att det tar tid. Alla små kryp som sett blåklintsblommorna som sitt hem hinner krypa iväg innan de blir saft.
 

Till slut låg alla blomblad i en skål och blomfästena låg kvar och hoppade av otålighet för att få återgå till kretsloppet i komposten. Ynka 30 gram blomblad fick jag ihop. Det är typ ingenting.

För att få ut mesta möjliga smak bestämde jag mig för att göra en låt-stå-variant.
I de flesta recept på saft av diverse blommor anges ett kilo socker till en liter vatten och så en skivad citron till det. Dessutom citronsyra för bevaradeeffekt och smak. Jag tyckte nog att det lät som det skulle bli lite för mycket socker, och det stämde tyvärr.

Med så lite blommor tog jag en halv liter vatten, ett halvt kg socker och bara zesten från en citron. 

 

Jag kokade upp vattnet tillsammans med sockret så att det löste sig. Jag har för mig att man inte ska röra runt medan det kokar utan bara vänta tills vattnet ser klart ut. Sen hällde jag sockerlösningen över blommorna och zesten och lät alltsammas vila i rumstemperat tills det svalnat.
Jag kunde inte låta bli utan att provsmaka direkt. Sådär helt nygjord smakade den citron med en lätt bismak av bröstkarameller.
När saften svalnat lade jag locket på och ställde in den i kylen. Där fick den stå och dra några dagar med omrörning morgon och kväll. Jag tänkte att jag skulle smaka mig fram till när den kunde tänkas vara färdigt.
Morgonen efter att jag blandat till saften smakade den mindre citron och mer av något helt nytt, odefinierbart men inte helt oangenämt. Kanske berodde det på att jag borstat tänderna precis innan. Efter två dygn började saften koagulera. Det var oväntat! Sockersmaken var stark och tog överhanden när jag försiktigt provade att blanda lite saft med vatten. Men bakom den intensiva sockerchocken anade jag fortfarande citron, och kanske - viol?

Efter fem dagar i kylskåp bedömde jag att det var dags att sila av och göra ett ordenligt smakprov. Jag använde inte silduken för att sila av den här lilla mängden saft utan la helt sonika ett slitstarkt hushållspapper i botten av en vanligt sil. Den metoden brukar jag använda mig av när jag ska göra tzatziki av avrunnen yoghurt och det funkar bra.
Saften var inte god. Inte ens i närheten av god. Faktiskt bara på nedre skalan av drickbar.
Nu står den i kylskåpet på jobbet i väntan på att någon av någon oklar anledning får för sig att just blåklintssaft är ett måste till lunchen. Att det ska inträffa är en verklig högoddsare. Jag har helt enkelt sålt in den för dåligt.

Blåklintssaft i butik i Sundsvall. För dyr för att en snål västgöte ska plocka upp plånboken.

 

Blåklint med härligt annorlunda färg, hemma i vår trädgård.

Blåklint i vas står inte så länge men har man tillgång till egna kan man gott lyxa till det med en bukett då och då. Det är åtminstone ett bättre alternativ än att göra misslyckad saft av dem.

Så här såg raden med blåklint ut innan jag skördade ett antal blommor till saften.

Blåklintsblommor väntar på att bli saft.

Med lite skaft kvar är det lättare att dra bort kronbladen.

Blåklintsblom i olika färger.

När blommorna blivit av med kronbladen är det bara knoppliknade knortar kvar.

Heja Sverige!

Riktiga blåbär

Nu är det hög tid att ge sig ut i skog och mark för den som hinner, vill och kan.
Det finns många godsaker att hitta. Och tänk så smidigt att vi varken behövt så, göda eller vattna för att få skörda svampareller (ett Skälvumskt uttryck), vildhallon, små söta smultron, lingon och blåbär.

 

Hallon och blåbär växer visserligen i vår trädgård också, men det är ändå något visst att få fylla handen med riktigt djupblå pärlor och sen veta att tungan blir avslöjande lila.

 

Det är precis vad jag gjorde på väg hem efter höstens första arbetsdag. Men tungan slipper ni se.

En avslöjande hand.

Trädgården lever och levererar

Det är alltid lite spännande att komma hem till trädgården efter en semesterresa.
Hur kommer det se ut? Har tomaterna överlevt? Har gladiolusen vissnat? Har mördarsniglarna invaderat trädgården? Har kålmalen ätit upp all grönkål? Har något blåst sönder?

 

Natten till i går kom vi hem efter en veckas husbilssemester norröver.
Jag har faktiskt inte oroat mig nämnvärt för trädgården medan vi varit borta. Jag visste att det skulle komma lite regn i slutet av veckan och jag visste framförallt att min mamma lovat vattna en omgång.

 

Vi var hemma vid ettiden på natten och det första jag gjorde var att ta med den starkaste ficklampa vi har och springa ut för att se hur trädgården mådde.

Trädgården både lever och levererar!
Jag är jätteglad!

 

Några tomatplantor var lite ledsna men inte värre än att de sträckte på sig så fort de fått vatten. Nu när det gått en dag och vi hunnit packa ur och städa husbilen, har jag kikat lite närmare på växterna och blivit ännu gladare.

 

Det är härligt att vara iväg på semesterresa med familjen, men det är bra härligt att komma hem också. Särskilt när man har lyckan att mötas av en väntande trädgård.

Hortensian som jag köpte billigt på torget har växlat över från vitt till rosaspräcklig. Det klär den.

 Klematisen Dr. Ruppel som planterades för tre veckor har börjat blomma.

Tomaterna skiftar i rött och jag har smakat på några. Vilken smakexplosion!
Egenodlade tomater smakar så mycket mer än köpta. I alla fall om de får tillräckligt med sol.

Basilikaplantan i uterummet har slängt upp sin första blomstängel. Den har jag klippt bort för att plantan ska lägga energi på bladen och inte få för sig att producera frön.

Fjärilsbusken, eller syrenbuddlejan som den egentligen heter, har slagit ut sin första blomsterklase och bjuder in humlorna runtomkring till fest.

Blåbärsbusken Putte har fått ännu mer mogna bär. Jag plockade av en ask innan vi for och nu är det dags att plocka fler att lägga i frysen. Putte är inte ett amerikanskt blåbär utan en korsning eller hybrid. Den behöver ingen pollinerande kompis för att få bär och har troget gett mig ganska bra skördar ända sedan jag köpte den för ett antal år sen.

Syrenhortensian hade börjat blomma med limegröna blommor redan innan vi for, men nu övergår blommorna till sin gräddvita fas. Så småningom kommer de att växla över till rosa.