Dr. Ruppel

Säg hej till vår nya klematis!

 

Dr Ruppel är vår första, och än så länge enda klematis.
Jag är klematisnovis och vet nästan ingenting om dessa vackra blommor. Mer än att de vill ha en näve benmjöl i planteringsgropen, och sen en ny näve varje vår.

 

Jag har också lärt mig att plantorna helst ska sättas 10 cm djupare än de stått i köpekrukan för att överleva vintern bättre. Och ska de klättra på något så är det finurligt om man lutar växten mot klätterstödet vid planteringen. Så smart var inte jag när jag planterade Dr. Ruppel i början av juni. Det var min perenntokiga minstasyster som påpekade detta vid ett besök. Men då orkade jag inte gräva upp och sätta om den.

 

Beskärningen av klematis är passande nog en riktigt djungel. Lianerna ska beskäras vid olika tid och på olika sätt beroende på vilken grupp de tillhör, och det finns undantag från grupptillhörigheterna och grupperna ser olika ut beroende på vem man frågar. Jag har googlat mig fram till vad som gäller Dr. Ruppel och upptäckt att jag gjort fel redan från början. Förhoppningsvis är vår klematis en förlåtande typ, men det visar sig nog först nästa år.

Har du en klematis och funderar på när den bör beskäras hittar du någorlunda lättfattlig information här.

 

Klematis vill helst stå med huvudet i solen och fötterna i skuggan. Jag har satt vår på norrsidan av huset så den får bara sol morgon och kväll. Som fotskugga har jag grävt ner en kruka hasselört som fyndades vid en Öppna Trädgårdar-runda i mitten av juli. Senare i höst ska jag också komplettera med lite Skälvumsk taklök.

 

Jag blev positivt överraskad när jag kom hem från semestern och fick se att nyförvärvet faktiskt blommade. Det var över förväntan. Däremot hade jag förväntat mej en tvåfärgad blomma med rosa och vitt. Men ganska ofta tycker jag naturen, även den trädgårdstuktade, gör lite som den vill.

Och kanske var det bara en protest mot att jag inte planteringsbeskurit plantan så som jag borde.

 

Nu återstår bara den stora frågan:
Heter det klématis eller klemátis?

 

Dr. Ruppels första blommor.

I min systers trädgård

Min mobil skickar små osöta meddelanden till mig och vill att jag ska rensa bland mina bilder.
Minnet börjar bli fullt.

Jag kan väl inte hjälpa att det finns så oändligt mycket vackert runtomkring som jag vill föreviga!
Men mobiltelefonen verkar inte hysa minsta förståelse för att jag kan behöva ta fram en soldränkt bild av en petunia när vintervindarna viner och sommaren känns långt borta.

 

För en dryg vecka sen var vi och hälsade på hos yngsta syster Hanna, min mobil och jag. Ja, familjen hade jag också med mig men de var nog mer intresserade av grillhörna och spabad än klematis och rosor.

 

Här är några bilder som jag kan återvända till under snålblåst och snöglopp.

 

En vackert tecknad petunia står och välkomnar vid entrén.

Gråsten. Allt annat är grå!

Klematisen Dr. Ruppel.

Stolligt stor, solig solros.

Humlebesök hos axveronikan, eller var det kransveronika?

Kralligt vita petunior gör sommarkvällen magiskt lysande.

Mjölkkrukeplantering.

Solupplyst lykta som kommer tändas till kvällen.

Klematisen klättrar på armeringsmattan bredvid planteringshörnan.

Trädgården lever och levererar

Det är alltid lite spännande att komma hem till trädgården efter en semesterresa.
Hur kommer det se ut? Har tomaterna överlevt? Har gladiolusen vissnat? Har mördarsniglarna invaderat trädgården? Har kålmalen ätit upp all grönkål? Har något blåst sönder?

 

Natten till i går kom vi hem efter en veckas husbilssemester norröver.
Jag har faktiskt inte oroat mig nämnvärt för trädgården medan vi varit borta. Jag visste att det skulle komma lite regn i slutet av veckan och jag visste framförallt att min mamma lovat vattna en omgång.

 

Vi var hemma vid ettiden på natten och det första jag gjorde var att ta med den starkaste ficklampa vi har och springa ut för att se hur trädgården mådde.

Trädgården både lever och levererar!
Jag är jätteglad!

 

Några tomatplantor var lite ledsna men inte värre än att de sträckte på sig så fort de fått vatten. Nu när det gått en dag och vi hunnit packa ur och städa husbilen, har jag kikat lite närmare på växterna och blivit ännu gladare.

 

Det är härligt att vara iväg på semesterresa med familjen, men det är bra härligt att komma hem också. Särskilt när man har lyckan att mötas av en väntande trädgård.

Hortensian som jag köpte billigt på torget har växlat över från vitt till rosaspräcklig. Det klär den.

 Klematisen Dr. Ruppel som planterades för tre veckor har börjat blomma.

Tomaterna skiftar i rött och jag har smakat på några. Vilken smakexplosion!
Egenodlade tomater smakar så mycket mer än köpta. I alla fall om de får tillräckligt med sol.

Basilikaplantan i uterummet har slängt upp sin första blomstängel. Den har jag klippt bort för att plantan ska lägga energi på bladen och inte få för sig att producera frön.

Fjärilsbusken, eller syrenbuddlejan som den egentligen heter, har slagit ut sin första blomsterklase och bjuder in humlorna runtomkring till fest.

Blåbärsbusken Putte har fått ännu mer mogna bär. Jag plockade av en ask innan vi for och nu är det dags att plocka fler att lägga i frysen. Putte är inte ett amerikanskt blåbär utan en korsning eller hybrid. Den behöver ingen pollinerande kompis för att få bär och har troget gett mig ganska bra skördar ända sedan jag köpte den för ett antal år sen.

Syrenhortensian hade börjat blomma med limegröna blommor redan innan vi for, men nu övergår blommorna till sin gräddvita fas. Så småningom kommer de att växla över till rosa.