torsdag 11 augusti 2016

Blåklintssaft

Under sommarens semesterresa norröver hamnade vi på Norra Stadsbergets Friluftsmuseum i Sundsvall. I en söt butik med diverse delikatesser hittade jag en flaska blåklintssaft.
Jag har aldrig hört talas om blåklintssaft och inte ens reflekterat över huruvida blåklint är ätbart eller inte. Jag köpte ingen flaska men eftersom jag lider av en släng experimentlusta så ville jag naturligtvis prova att safta själv.
Efter idogt googlande utan resultat bestämde jag mig för att höfta fram ett eget recept.
 
Jag har en rad klint med olika färger i en pallkrage. De var väldigt fina som nyutslagna men sen tog de över hela pallkragen och vräkte sig ut på gräsmattan. Nu behöver de verkligen dras upp för att lämna plats till morötterna som gömmer sig under dem. Men innan jag gör det vill jag klippa av fröställningarna och spara till nästa år. Det behöver alltså bli några dagar med uppehållsväder för att det ska vara lönt att samla frön, och just regnfria dagar har blivit en bristvara under augusti.
Om saften ska kunna bli bra så småningom så måste jag nog så experimentmaterial nästa vår också.
 
När jag samlade på mig blommor till saften tog jag alla som såg lagom utslagna ut. Jag klippte av dem med lite skaft kvar för att ha något att hålla i när jag repade av kronbladen. Jag vet ju faktiskt inte om det bara är kronbladen som används, men jag smakade mig fram och hela blomman var inte så god. (Inte helt tokig heller faktiskt, men det kändes i alla fall inte helt rätt.)
Om du får för dig att själv göra blåklintssaft så ska du få ett tips. Sätt bunken i knät när du repar av kronbladen så får du inte ont i axlarna.
Det tar tid att repa av blommorna men antingen väljer man att se det som terapi eller så struntar man i det och åker till Sundsvall och köper sig en dyr flaska.
Det finns dock en viss vits med att det tar tid. Alla små kryp som sett blåklintsblommorna som sitt hem hinner krypa iväg innan de blir saft.

 
Till slut låg alla blomblad i en skål och blomfästena låg kvar och hoppade av otålighet för att få återgå till kretsloppet i komposten. Ynka 30 gram blomblad fick jag ihop. Det är typ ingenting.
För att få ut mesta möjliga smak bestämde jag mig för att göra en låt-stå-variant.
I de flesta recept på saft av diverse blommor anges ett kilo socker till en liter vatten och så en skivad citron till det. Dessutom citronsyra för bevaradeeffekt och smak. Jag tyckte nog att det lät som det skulle bli lite för mycket socker, och det stämde tyvärr.
Med så lite blommor tog jag en halv liter vatten, ett halvt kg socker och bara zesten från en citron. 
 
Jag kokade upp vattnet tillsammans med sockret så att det löste sig. Jag har för mig att man inte ska röra runt medan det kokar utan bara vänta tills vattnet ser klart ut. Sen hällde jag sockerlösningen över blommorna och zesten och lät alltsammas vila i rumstemperat tills det svalnat.
Jag kunde inte låta bli utan att provsmaka direkt. Sådär helt nygjord smakade den citron med en lätt bismak av bröstkarameller.
När saften svalnat lade jag locket på och ställde in den i kylen. Där fick den stå och dra några dagar med omrörning morgon och kväll. Jag tänkte att jag skulle smaka mig fram till när den kunde tänkas vara färdigt.
Morgonen efter att jag blandat till saften smakade den mindre citron och mer av något helt nytt, odefinierbart men inte helt oangenämt. Kanske berodde det på att jag borstat tänderna precis innan. Efter två dygn började saften koagulera. Det var oväntat! Sockersmaken var stark och tog överhanden när jag försiktigt provade att blanda lite saft med vatten. Men bakom den intensiva sockerchocken anade jag fortfarande citron, och kanske - viol?

Efter fem dagar i kylskåp bedömde jag att det var dags att sila av och göra ett ordenligt smakprov. Jag använde inte silduken för att sila av den här lilla mängden saft utan la helt sonika ett slitstarkt hushållspapper i botten av en vanligt sil. Den metoden brukar jag använda mig av när jag ska göra tzatziki av avrunnen yoghurt och det funkar bra.
Saften var inte god. Inte ens i närheten av god. Faktiskt bara på nedre skalan av drickbar.
Nu står den i kylskåpet på jobbet i väntan på att någon av någon oklar anledning får för sig att just blåklintssaft är ett måste till lunchen. Att det ska inträffa är en verklig högoddsare. Jag har helt enkelt sålt in den för dåligt.
Blåklintssaft i butik i Sundsvall. För dyr för att en snål västgöte ska plocka upp plånboken.
 
Blåklint med härligt annorlunda färg, hemma i vår trädgård.
Blåklint i vas står inte så länge men har man tillgång till egna kan man gott lyxa till det med en bukett då och då. Det är åtminstone ett bättre alternativ än att göra misslyckad saft av dem.
Så här såg raden med blåklint ut innan jag skördade ett antal blommor till saften.
Blåklintsblommor väntar på att bli saft.
Med lite skaft kvar är det lättare att dra bort kronbladen.
Blåklintsblom i olika färger.
När blommorna blivit av med kronbladen är det bara knoppliknade knortar kvar.
Heja Sverige!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar