Hemifrån mormors brygghus har jag fått med mig en mjölkkruka. Det är just den krukan som jag och min pappa använde för att mjölka korna när jag var liten.
Tidigt på morgonen gick vi genom skogen, över åkern och bort till mormors ladugård för att ta hand om våra djur som stod där. Det var kornas, kalvarnas, ett par ungdjurs och katternas hem. Mitt hem.
Rulla var den snällaste kossan, brun och lite vit. Hennes rygg kunde man få rida på ut till sommarhagen. Rullas små kalvar stod i bås fyllda med gul, doftande halm. En gång somnade jag där, bredvid en svart tjurkalv som också sov.
Jag minns fortfarande doften och smaken av färsk, gräddig mjölk som jag ibland fick smaka på ur mjölkkrukan. Det var ljuvligt. Katterna väntade också ivrigt på sin tur att dricka ur skålarna. Ofta fanns det kattungar som var kel- och leksugna. Sultan var min favorit. Svart som natten och namnad efter en häst ur en av alla mina hästböcker. Fast jag uttalade det med ett långt u. Inte visste jag att namnet var ett kungligt med långt a.
Sultan hade blivit trampad av en ko och ena benet var lite snett. Men han var väldigt mysig och tam, eller så var det kanske just därför att han blivit trampad på. Märkligt, nu för tiden är jag ingen kattmänniska. Det var jag då.
Ett föremål kan förknippas med så många minnen.
På Kopparbergs marknad i helgen, köpte jag tre växter i lime och silver som nu sitter i mjölkkrukan. Det passade fint till krukans eget silverblänk.
I natt ska jag drömma om när jag som liten tjej går under den stjärnfyllda himlen, halvsnubblandes över den plöjda åkern där stigen knappt kunde anas. Ljuden, den krispiga kvällsluften och doften av jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar