Begravningsceremoni i Stenums kyrka

Utanför Stenums kyrka
går årstiderna sin gilla gång.
Innanför kyrkans murar
klingar en vacker sång.
Rösten är bruten av tårar
men himmelshoppet finns där:
Vi ses bland eviga vårar
men jag saknar min vän så kär.

Höstens klaraste gula
bildar allé för var gäst.
På trappan de vilar en smula,
här trivs de nog allra bäst.
I kyrkan är sorgen ett faktum
man tvekar ta klivet in,
vill dröja ett tag i det livsrum
som naturen målar i sinn.

Utanför Stenums kyrka
finns cykeln av liv och död
men i ljuset av levande lågor
samlas mänskor i nöd.
En älskad har slutat sin resa,
gått före till himmelen.
En låga har slocknat på jorden
men brinner i evigheten.

Och utanför Stenums kyrka
väntar höstens mest lysande färg.
Den tröstar ett sörjande hjärta
och reser i minnet ett berg
av klargula, glänsande höstlöv,
eller kanske är det ett hav
som mjukt sköljer mot stenen
som rests över en älskads grav.

I dag har jag varit i Stenums kyrka på begravningsceremoni över en varmhjärtad, god människa som lämnat mjuka fotspår efter sig på den bördiga slätten. Det spirar kärlek, hopp och tro där hon gått fram.